DOKTOR REUTERDAHLS LIBERALITET. i(Korrespond-nta:tikel.) Lund den 13 Maj 1841. Till Redaktionen af Aftonbladet! Öfvertygad, att Red. intresserar sig för allt, som rör fosterlandets angelägenheter, går Ins. att meddela en händelse af gärdagen, som väckt mycken sensation på stället der den tilldragit sig, och son säkert skall ådraga sig en allmän uppmärksamhet i hela landet. Ins. anhåller derföre om ett skyndsamt offentliggörande deraf i Red. tidning. Händelsen är följande: En af våra utmärktaste litteratörer, Prosten Wieselgren i Westerstad, hade, för att fullgöra ett uppdrag afutgifvaren af Svenskt biografiskt Lexikon, begifvit sig till Lund, att rådfråga det akadem. bibliotheket, der han, för dessa ändamål borde söka nödiga upplysningar. Anländ till staden, besöker han bibliorhekarien Reuterdahl, andrager sitt ärende och begär, i de höfligaste ordalag, tillträde till bibliotheket. Helt kall och nä stan litet förnäm i åthäfvor, svarar Hr R., att detta ej kunde beviljas, med mindre någon af ,institutionens, amanuenser vore för dagen ledig, att göra Hr Prosten sällskap. Förundrad öfver ett sådant vilkor, föreslår, den sednare att, efter det ansågs nödigt hålla vakt öfver honom. detta kunde ske genom bibliotheksvaktmästarens person, som sannolikt dervid försummade mindre än någon amanuens och hvilken dessutom kunde mottaga en lämplig dagspenning för sitt besvär. Hr Wieselgren behöfde nemligen tillbringa större delen af dagen på bibliotheket. Då vaktmästaren, som förekom i Hr Reuterdahls förmak, af sådan anledning tillfrågades, om han kunde åtaga sig ifrågavarande vakthållning, förklarade han sig dertill vara oförhindrad. Hvem skulle nu kunna tro, att Hr R. fann sin egen vaktmästare, för hvilken han annars lär hafva ett synsynnerligt förtroende, obehörig att fungera vid ett tillfälle, der platt ingen lärd bhandräckning behöfdes, och man således gerna kunde vara amanuens förutan? Det var dock icke möjligt att öfvertala bonom till ett medgifvande, sow på en gång varit en skonsamhet mot Herrar amanuenser och derjemte kunnat bereda vaktmästaren en liten extra inkomst. Det borde nemligen nödvändigt vara en tjenstemanm,, som vakade öfver Hr Wieselgren. Här var således ingen annan utväg än att vidtala en amanuens, och ehuru ogerna Hr Wieselgren ville besvära någon sådan, måste han dock beqväma sig dertill och, med uppoffring af en knapp och dyrbar tid (han var nemligen nödsakad att följande dagen återvända till Westerstad, dit man räknar öfver 3 mil från Lund) besöka den ene amanuensen efter den andra, för att af alla 6 de unge männerna erhålla den underrättelsen, att de för dagen voro af göromål så upptagne, att de ej kunde stå till Hr Prostens tjenst. Han måste således afstå från sin önskan, att vinna tillträde till bibliotheket och med oförrättadt ärende återvända hem. (Korrespondenten har öfver denna händelse gjort åtskilliga välbetänkta reflexioner, men som vi anse öfverflödigt bär upptaga, då läsaren troligen gör dem sjelf.)