lefnadsvanor, karakter och tycken. Ett slags gränskrig underkölls, och spiomen var lika glad när han kom hem med en scalp, som när han bade en pantherhud. Han lefde många veckor i sender i skogen, nyttjade stekt mais i stället för bröd, och berodde af sin bössa för sofvel. Om nätterna sof han med al beqvämlighet, då han rullat in sig i sin matta. I denna tjenst förvärfvade sig Fink stor ryktbarhet för köld och mod, och många berättelser finnas ännu om hans äfventyr med vildarne. Det har blifvit ovedersägligen utrönt, att den hvite, så snart ban hunnit väl inöfva sig med lifvet i skogarne, blir långt skarpsyntare och skickligare än vilden med att begagna natursinnet, sem eljest anses vara de sednares utmärkande drag. Han upptäcker lättare spåren af menniskors framtåg, af tryckningen på marken, af brutna qvistar, liggning i gräret 0. S. VY. Såsom prof på Finks utmärkta skicklighet med bössan, anför man, att han en gång slog vad, att han skulle i fem skott efter hvarandra från midten af floden skjuta svansen af fem svin, som betade på stranden. Han vann sitt vad. En annan berättelse om honom, usnder det han var spion: Han kröp en morgon med kattens smyvande steg och förmärkte en vacker råbock, som betade vid en skogslagg, några hundrade alnar derfrån. Frestelsen var för stor för en skogsman, och har beslöt att våga skottet, hvad helst dervid kunie hända. Han hvässer flintan, och närmade sig ned vanlig varsamhet. Då han kom till ett ställe, ser hän trodde sig om att kunna göra skottet med ,ågorlunda säkerbet, blef han varse en vilde, som smög fram i en riktning nästan densamma som hans gen. Fink gömde sig bakom en stam, hastigt Som ankan, och afvaktade utgången i all stillhet, med igat fästadt på vilden. Inom få minuter stadnade vilden på femtio stegs afstånd ifrån honom och la