Aftonbladet – 26 maj 1841, sida 2

rr kanska viken. Under första tiden af detta nya förvållande uppstod en annan befulkning, föga bättre in de förr omtalade sjöröfrarne och vilda jägarne eller Buccaniererne, i hvilkas leder de förmodligen örut varit inskrifna. Desse voro båtfolk, som med tänger stakade fram sina farkoster på floden, med troliga mödor, och på det sättet fraktade varor, som lefva dem arförtrodda af köpmännen i New Orleins. Många månader behöfdes för att komma till leras nordligaste stationer; men tvärtom för nedrean fordrades allenast lika många dagar utför den våldsamma floden. De bade att strida icke allenast mot strömmen, utan också, då de hunnit till Ohio, not Indianerne, som lågo i försåt på lämpligaste punkterne och antingen afsköto sina studsare i bålen, under det att den passerade förbi, eller med fördelen af sitt öfverlägsna antal, äntrade från sina kanoer, hvarvid allmänt slaktande oföränderligen blef följden så snart båtfolket låtit öfverraska sig. Hos dessa menniskor fanns, såsom ofta hos de mest principlösa och råa menniskor, en försonande egenskap (oberäknadt mod och uthållighet) som var att dte, i allmärbet sagdt, visade en utmärkt samvetsgrannhet emot de principaler, som använde dem, ehuruväl de gjorde föga ceremonier vid att tillegna sig andras egendom eller till och med deras lif. Imedlertid erinrar man sig ännu vilda berättelser om deras modiga bragder, äfvensom em de förfärliga brott, som de föröfvat på denna flod, som aldrig kastar upp de döda kroppar som vräkas deriJag sade att man erinrar sig ännu, ty i ett nytt land förgäter man snart det förflutna, och ser mera framåt på det som skall komma, hvaremot i gamla länaer förhållandet är omvändt; vi återkomma gerna (tl traditionen, och glädja oss i bistoriens dimmiga minnen. Följande beskrifning på denna folkklassens lefnadssätt är ef en anonym Amerizansk författare: aDet är någonting oförklarligt i det faktum, at