dade in i huset, och jag och min hustra skyn dade likaledes dit. En liten vaktmästare sto der tillreds och gaf anvisning på kapprummet — Ack, min Gud! har ni sett ett kapprum på en småstadsbal? Har ni väl sett Hr Trozelli lumpmagasin i Norrköping; bar ni sett stackarn: vid Wossnesensk? Utan detta kan ni ej före ställa er dessa högar af kläder, skärp, ytterstöflo shawlar, kappar, kragar m. m., denna oefter härmliga oordning, der ingenting ligger unde och ingenting ofvanpå, utan om hvartannat. Ut med väggarne stodo galoscher af alla forma ter och upplagor. Någon försigtig man had instuckit sina mellan kakelugnen och nischen; me ett tu tre hade många blifvit försigtiga och stoppa sina dit också, och den försigtige mannens galosche lågo troligen nedkastade bland mobben der nere p golfret. — Hvartill tjena alla menskliga beräknin gar! Vi beslöto, att icke vara försigtiga: kappern fingo ligga der bland de andras, och det enda jaj gjorde, var att köra galoscherna i kvarandra, oci sätta dem i vrån. Hustru min giek in i toilett rummet, och snart möttes vi på balen, som var full gång. — Tack vare upplysningen! man har skaf fat sig quinqueter i sceietetssalen, quinqueter a lackeradt bleck. -— På stolarne här oeh der stod er tallrick. Den stolen var nemligen Btabus, ty de! dröp det ur lampen, ock ingen, eho det var, vågade der sätta sig. Musiken satt i sin läktare, och dreg nu sem bäs på med en francais, med repriser, stulna än ur en än en annan opera, ett sammelsurium, så Gud sit förbarme! Qvinten på premier-fiolen sjönk allt me och mer, men det gick ändå. Hustru min dansade och jag också. Det var vackert, må ni tro; mer hvem vill kläde väggarne den 98:de? Jag dansade i underdånighet, så att svetten lackade ned för kin derna. Nå! hvad vidare skall jag säga? Man dan sade och valsade. — Apropos, mamsell Brunroth målarens dotter, snafvade och föll omkull, då hor valsade med en bokbållare. De äldre damerna sultc trogna omkring väggarne, och Jlåto tåligt flikta sig om näsan med de valsande herrer