Aftonbladet – 24 maj 1841, sida 2

RE ARG FS ARA Et a MM ch då behöfde anlita, afstod han således från verkställandet ar sitt dåraktiga förslag, men denna upp yffring kostade mycket på honom och han var flera sånger frestad att ändra sitt kloka beslut. Kort efter denna händelse befann sig den arma frun i en ännu bekymmersammare ställning. Mus.aphas grofva och tölpaktiga söner, ett slags vildjur främmande för all känsla af sedlighet och barnslig pligt, togo sig nemligen före att förälska sig i sin unga stjufmoder och förföljde henne med sina nesliga kärleksförklaringar, som hon naturligtvis hörde med afsky, men som hon icke vågade upptäcka för sin man, af fruktan för de misskandlingar och förolämpningar de båda edjuren sannolikt då skulle illfogat henne. Som imedlertid desse sistnämndes förföljelser blefvo hvarje dag odrägligare, skulle den stackars Victorine Iroligen omsider nödgats taga något förtvifladt steg för att draga sig utr denna svåra belägenhet, om icke en händelse inträffat, som egentligen bordt vara för henne svår och förkrossande, men hvilken hon nu måste anse för en lycka, nemligen Mustaphas död. Förtärd af en långsam sjukdom, som han ådragit sig genom sina mångfaldiga utsväfningar, föll han ändtligen ett offer derför. Knappt hade han uppgifvit andan, förrän Zohras och hennes sonsöners första handling blef, att fördrifva den aflidnes enka ur hennes hus och att fråntaga henne de i sig sjelfva ganska obetydliga saker, som Mustapha under sin lifstid skänkt henne. Uppvaknad ur sin bedrägliga dröm, befann hon sig sålunda i ordets egentliga bemärkelse på gaten, utan tillgångar, åtföljd af sin Olyckliga mor, som delat hennes stolta förhoppningar, men endast för att dela hennes missöde; de b da tröstade sig likväl snart nog deröfver genom tankan å deras återvunna frihet. Helena, bvysrs Vänskap icke kallnat af motgången, gjorde allt hvad hon kunde att för dem minska dess bitterhet, och såsom enka efter den Arabiske Ex-agan, erhöll Victorine af Franska regeringen ett litet understöd, hvilket satte henne och hennes moder i stånd att återvända till Paris; der hafva de båda med outsäglig glädje åter inträdt i sina fordna befattningar: fru Dubois har återtagit sitt portsnöre och Victorine sin nål, men de hafva försigtigt satt sig ned ien annan trakt,