Att hvart och ett nöt trodde dikten om sig, Och alla beslöto att nedgöra mig., nn . (Insändt ) FISKAR GOSSEN. Knappt vårsolen lossat det vintriga band, Och knappt grönskar strandvass och säf, Med välkärda redskap jag hoppar från strand Och vänder mot hafvet min stäf. Och hurtigt går färden för strykande vind — Och gladt blir mitt hjerta och bögröd min kind På vågen. På fiskrika vatten kring sveklösa skär I mödor med allvar och skämt, Mer snabb än den farkost, som utåt mig bär, Bortilar nu dagen alltjemt. Och svek hvarje skörd på den grönskande jord — så har jag tillräckligt ändå för mitt bord Ur vågen, Hur länge som solen förgyller min våg, Ej bryr mig den vänliga bamn. Men börjar väl månen sitt nattliga tåg, Och skälfver i hafsvågens famn — Då tänker jag åter på land och på stad, Och drömmer, och saknar — ej vet jag al!t hvad På vågen. Ja, skönare vågor jag vet väl också, Som gå under fladdrande duk. Men ful är mig fisken, som slår der ändå, — Jag bef ju helt ängslig och sjuk, Hvar gång jag försökte den vådliga fångst. Blott ditåt jag tänker, jag råkar i ångst På vågen. Men flicka förutan är glädjen blott half, Och sjelf blir jag aktad ett harn — Så svär jag då dyrt vid det stjernprydda hvalf På allvar att lägga mitt garn — Nå, lyckas mig fångsten — det värsta jag spår — Blir stundom en kyss i den kommande vår På vågen. S—n.