Aftonbladet – 21 maj 1841, sida 3

8 rymningen, ertappades, hafva nu äfven de två öfriga blifvit gripne. TEATER. NORMA. Opera Seria i 3 akter. Musikea af Bellini. Det är under romarnes invasion i Gallien. En druidisk öfverprestinna vid namn Norma har sedan flera år varit i hemlighet den romerska prokonsuln Pollions amaka genom kärleken, såsom det så förblommeradt hette i den gamla romanstilen. Den flygtige romaren synes imedlertid ha ledsnat vid denna sin förbindelse och bar fålt det infallet att för ombytes skull bli kär i en annan ung prestinna, Adalgisa, hvars friska behag han haft tillfälle att beundra, jag tror vid någon fest i den heliga druidiska tempellunden. Denna nya passion förvillar till den grad hans hjerna och gör honom glömsk af gamla eder, att han, då ett höga vederbörandes bud i samma vefva återkallar honom till Rom, beslutar att helt skamligt öfvergilva Norma och de tvänne späda plantor, hon skänkt honom, saml medföra den förtrollande Adalgisa, såsom sin förklarade brud, till den gula Tiberns stränder. Adalgisa, den arma flickan, har ej heller med liknöjdhet kunnat se vid sina fötter den intressanta sonen af Mars, så ståtlig i sin blanka stridsrustning, så pittoresk i den smakfullt draperade skarlakansmanteln, och hvem kan undra på alt det allt bar någonting bra lockande med sig för den unga oerfarna jungfrun, att med en så vacker herre få resa till verldens huf vudstad. Några små skrupler haka likväl ännu fast, och i första rummet den ed, hvarmed hon en gång för alla förbundit sig till den inhemska guden Irminsuls tjensi. För att lätta silt samvete, anser hon den bästa utvägen vara att för sjelfva öfverprestinnan Norma ypra sin kärlek och Silt förehafvande, och som man alltid finner sin belöning, när man är ett snällt barn, så finner Adalgisa äfven sin i det vänskapsfulla och hulda deltagande, hvarmed öfverste prestinnan omfattar denna hennes ömtåliga angelägenhet; Norma går ända derhän i bevågenhet för den unga förälskade jungfrun, — hon vet med sig sjelf, hur svårt det är att motstå kärlekens allsmäktiga gudom, — att hon erbjuder sig alt lösa de band, som fästa henne vid den druidiska tempeltjensten, och hvem vet om hon icke på köpet skall gifva henne sin välsignelse på resan. Ni inser lätteligen, att namnet på den sköna flickans älskare icke är uttaladt. Och ve Adalgisa, ve Pollion, ve Norma, att det någonsin blef det! Norma har icke väl genom detta enda ord blifvit upplyst om sin förförares trolöshet, förrän hon förvandlas till en furie, som rasar i blind förtviflan, hon vill som en annan Medea mörda sina barn, hon låter den stora kopparskölden på Irminsuls heliga ek klämta till strids, bon uppmanar de druidiske krisarskarorna att utbreda mord och fasa i de romerska lägren, att icke lemna en man öfrig, hon vill hämnas på ett sätt, som skall med förfäran fylla sjelfva det demoraliserade Roms innersta hjerta. Under den allmänna villervalla, som häraf orsakas, försöker Pollion det djerfva vågstycket att enlevera Adalgisa ur druidertemplet, men blir derunder ertappad och gripen. Enligt den bland druiderne gällande ordningen, skall han utan omsvep brännas å bål. Den förnäma romaren är verkligen i klämman och han kan numera omöjligen komma derur, ehuru han till och med förnedrar sig att på sina knän tigga sin förskjutna älskarinna om nåd. Det återstår ett annat föremål för Normas vrede och hämnd, len olyckliga Adalgisa. Norma behöfver, för alt låta henne dela samma bål, endast namngifva henne såsom den brottsliga, för hvars skuld Pollion inträngt i templet, och hon har redan detta ord på läpparna, då hon åter får ett anfall af rättsinnighet och generositet, som förtjeTan er RR a