Aftonbladet – 21 maj 1841, sida 3

nar all citeras för sednaste efterverld. cHvarföre anklaga henne för ett brott, som jag sjel! begått?, säger hon inom sig och ger saken dermed den alldeles oväntade vändning, att i stället offentligen anklaga sig sjelf såsom den skyldiga. Man vill i början ieke sätta tro till hennes ord; sjelfva öfverste-prestinnan! det vore en skandal, som icke ens låter sig tänkas. Men Norma, som, sedan den fatala bekännelsen en gång blifvit gjord, börjar finna någonting för sin jhämnd vällustigt retande i denna föreställning att i döden förena sig med sin trolösa älskling. när hen icke längre kunnat göra det i lifvet, står på dig med mycken energi, och lyckas silunda slutligen komma derhän med sitt folk. att sjelfva hennes far stöter henne med fasa ifrån sig och att man derpå under allehanda förbannelser leder henne ut att brinna på bålet jemte sin förförare. Denna sista seen har vid den sverska upp: sättningen af pjesen blifvit på sådant sätt förändrad för den ursprungliga, der Norma och Poilion verkligen inför publikems ögon bestiga bålet, och lågorna slå upp i detsamma ridan faller. Hela libretton är för öfrigt af det vanliga lösliga kramet. Den äger en enda effektpunkt, secnen der Norma i sitt första ursinne är nära allt mörda sina oskyldiga barn i deras ljufva och trygga slummer; en sångerska har verkligen bär tillfälle att utveckla en dramatisk talang, i fall hon eger någon, och jag behöfver ieke säga, att mamsell Lind äfven verkligen funnit i denna momang många af sina vackraste inspirationer. Det öfriga saknar nästan all handling och point, hvilket gör att det hela stöter så der en smula på det tråkiga. Bellinis musik gör saken visserligen icke bättre; denne mästare var i allmänhet rätta karlen att göra ett ledsamt ämne underhållande. Man återfinner här i öfverfläd hans vanliga pjunk och trånsjuka, denna eviga sentimentalitet, som vållar att man tröttnar äfven vid hans anmnars vackraste melodier, emedan de alla äro stöpta i samma form och bära samma pregel. Och Norma äger utan tvifvel flera dylika melodier, hvilka, tagua i och för sig, äro ganska vaekra att, om vackra blott för omvexlings skull, höra för en eller annan gång, såsom t. ex. Normas, (M:ll Linds) stora scen med aria i första akten, den vi redan med så mycket nöje hört på åtskilliga konserter, och duon mellan Norma och Adalgisa (fru Gelbaar) i tredje akten, en högst anslående och verkligt skön komposition, den man äfvenledes med serdeles välbehag igenkänner från konsertsalen. Utom dessa torde man böra framför annat cilera ett par körer, en marsch i första akten, några spridda saker i den långa scenen meilan Norma och Adalgisa, samt den påföljande meHan dessa och Pollion (Giänther) i andra akten, Orovisti (Bellettis) första bas-aria i tredje akten, en duett i samma akt mellan Norma och Pollion, samt ett och annat ur finalen. Recitativerna göra uppenbarligen mycket anspråk på att vara pathetiskt målande, men äro i sjelfva verket oftast sökta och onaturliga, ganska sällan ens utill hubehof musikaliska. Utförandet har i Onsdags, då pjesen gafs för första gången till benefice åt Hr Gänther, lemnat åtskilligt alt önska, i afseende så väl på sångsakerna, rom ackompanjemanget. Orkestern gjorde sig för qvällen saker till icke så få ojemnheter, och det lilla detachemanget bakom scenen i några körer och marcher hade icke bättre stämdt, än att det merendels föll in en fjerde-, dels ton olika mot den stora orkestern. Hr Giönther hade i Pollions roll ett sångparti, som, påtagligen i många delar forcerar honom öfver hans krafter, han kan, med bästa vilja i verlden, åtmintone icke sjunga det rätt vackert, och det har, till och med bär af en vådlig knapphändighet i de högsta tonerne, händt honom, hvad man annars måste till hans heder medge, sällan; händer, att attackera en smula falskt. Mamsell; Lind har utfört flere rält svåra saker förträff-j ligt, och för öfrigt med sin vanliga värma och; enlusiasm vetat att göra allt hvad göras kan af de goda intentioner, musiken innehåller, Fru Gelhaar har värdigt stått vid hennes sida, och: det bör serskildt anmärkas, att hennes spel äfven; i flera momanger, vare sig af egen drift, eller; af den förras elektriserande inflytande, verkligen! röjde en mer än vanlig verve och ingifvelse. Hr Belletti har nästan det minst tacksamma partiet i operan, och han gör i allmänhet ingen synnerlig effekt de; med, hur samvetsgrannt han än må utföra det. Hr Wennbom, Pollions vän, har förstört en duo med Hr Gänther i första akten. Körerna äro förstärkta med största delen af aktörspersonalen, och man märker det ält; det gör ändå hvad det kan. i j I Å a j j lasteduing deraf ett te lut, som för framtiden borde leda till ott annat resultat:Handen nemligen borde icka mera arheta fänderna icka mara mala fättarna