synas vara tillväckligen uttalade. Också har allmänna ankan, som mig synts, i denna fråga varit temligen lugn, ända till år 4838, då det nya Jude-reglementet utfärdades. Denna författning väckte ebestridligen mycket och allmänt missnöje, likväl, efter min ulla öfvertygelse, mindre för dess innehåll än dess blotta tillkomst. Hade författningen äfven varit af alldeles motsatt innehåll, huru restriktif eller illiberal som helst, skulle säkerligen missnöjet ändock icke uteblifvit, ja, måhända blifvit ännu större, då det kunnat åberopa 41834 års Ständers liberalare åsigter, hvilka nu deremot i författningen blifvit närmare följda. Att denna förmodan är fullt grundad, lärer icke bestridas: och äfven den flyktigaste blick på 4838 års händelser är tillräcklig att derför redovisa. Nu är dock factum verkligt. Missnöje öfver författningen har ägt rum: händelserna hafva ökat det och liksom sanktionerat det till en mera faststående opinion. Motionen har då icke kunnat vara oväntad. Den har icke heller bort lemnas obesvarad. Men med reservanterne har jag trott åetta svar icke böra uttrycka den skarpa motsats, som här framträder, emot den frisinniga fördragsamhet, hvaraf vår nation i sednrare tider emot främmande trosförvandter utmärkt sig, och hvaraf, just emot Judarne, sista Riksdagens förhandlingar bära så tydliga spår, och som ännu ytterligare styrkes af ofvannämnda, icke långt förut ifrån Utskotten inkomna, betänkande Nr 35. Med en reservant af vårt Stånd hade jag äfven ansett både värdigt och lämpligt, att representationen icke blott, genom klander af det stadgade, uttryckte ett gifvet missnöje, utan äfven på sin sida framställde ett förslag, som vore bättre och belåtligare. I öfrigt tilltror jag mig icke lika peremtoriskt, som många, afgöra huruvida Judiska natiotionen kan så förderfligt inverka på de länders handel, hushållning och penningeväsende, der de tillåtas inflytta. Äfven jag har derom blifvit åtvarnad både i tal och skrift, både med och utan namn. Men icke vågar jag på så lösa skäl alldeles bannlysa och landsförvisa en folkstam, hvaraf jag hört omtalas många och sjelf känt några, i sin mån upplysta fullkomligt redliga och aktningsvärda menniskor: en folkstam dessutom, som ibland alla inom vår tidsera kända, haft de märkvärdigaste öden på vår jord, och hvilken jag tror af en högre vishet vara bestämd att ännu och länge i alla länder fortlefva den kristna församlingen till en helig påminnelse om hvad som varit och varda skall, tilldess omsider Apostlens försäkran går i fullbordan, att så hela Istaö varder salig. I förenämnde syftning röstar jag för återremiss: och ville ytterligare tillägga i likhet med hvad flere Talare förut yttrat att benämningen Mosaiska trosbekännare, såsom alldeles olamplig, måtte ur alla våra författningar försvinna. (Forts. följer.)