RIKSDAGEN. HÖGVÖRDIGA PRESTE-STÅNDETS DISKUSSION ANGÅENDE JUDE-REGLEMENTET. (Forts. fr. Onsdagsbl.j Prosten Öhrnberg. Då det icke skäligen lärer kunna bestridas, att Judarnes rättigheter tid efter annan blifvit betydligen utsträckte, och att man deraf förnummit flera olägenheter, 3å väl här som i andra länder; då det icke heller lärer kunna nekas, att de inklinera för procenteri, idka importhandel hufvudsakligen med lyxartiklar och derföre utföra landets reeHa och klingande mynt, utan att synnerligen sysselsätta sig med exporthandel, så tyckes detta visa, att man snarare bör inskiänka än utvidga deras frioch rättigheter. Må det gerna medgifvas, att många af Judiska nationen här finnas och bo, hvilka med sina kapitaler, med sin industri och sina kunskaper, verkligen gagna landet, samt föra en hedrande vandel, så kan detta dock icke tillintetgöra den länge rotfästade öfvertygelson, att jude-industrien i allmänhet, åtminstone i vissa fall, tillskyndar vårt land flere olägenheter än fördelar. Men för att icke synas vara alltför iutolerant, vill äfven jag ingå på vissa stadgar i Doktor Thomanders förslag, dock vill jag för ingen del, så vidt det af mig kan bero, medgifva den rättighet, att hädanefter inflytta till några andra städer än till Stockholm, Götheborg, Norrköping och Carlskrona, hvarest deras uppförande kan närmare kontrolleras. Att gifva dem tillstånd att bosätta sig i andra städer och der idka handel, eller att bosätta sig på landet, och der köpa fast egendom, bör, efter mitt förmenande, ur flere skäl dem alldeles förvägras. Man har haft myeket att anmärka mot detta betänkande, som jag tycker, både med och utan verkliga skal. Man har klandrat det, äfven derföre, att det icke innehåller något egentligen reglementariskt och några bestämda stadgar; men då detta ämne är af ekonomisk natur, så tycker jag, att Utskotten gjort bäst, då de åt regeringen öfverlemnat reglementeringen, helst man tillförene icke sällan gifvil ett och annat Utskott förebråelse för dess myckna reglenmEnterande, som gifver anledning till långa diskussioner och ofta till återremisser. Ehuru än jag ur flere skäl helst önskar återremiss af dette betänkande, vill jag dock icke synnerligen bestrida att det bifalles. Denna min öfvertygelse, och dessa mina tänkesätt har jag ansett mig skyldig att öp. pet uttala, obekymrad, antingen jag derföre skördar bifall eller missnöje. Deruti instämde Prostarnt Lindmark och A!qvist. Biskop Hedren. Då förslaget icke trädt inom det kyrkliga området behöfde jag icke vara mång ordig. Några talare hafva likväl ansett sig oför hindrade att äfven vidröra denna sida af ämnet Man har funnit det för ett kristeligt samhälle, om icke vådligt, åtminstone vidrigt och obehagligt, at i sitt sköte hysa dem, som icke bekänna samme: försonare och samma försoning. Afven jag tillstår att umgängets samdrägt och förtroende ibland sam hälls-medlemmear hufvudsakligen fordrar enhet ut tros-bekännelsens hufvudgrunder. Sammanlefnader måste visserligen finnas mindre behaglig och ledig med den som förnekar gudomligheten af vår kyrka: grundläggare och den vi alla af trogna hjertan byll: som Guds Son. Men icke är detta tillräckligt skä att helt och hållet stöta sådana, för vår tro främ mande, utur vår samhälls-förening? Vi fördraga j! katholiker. Men kan väl sammanlefnaden vara rät förtrolig eller rätt behaglig med dem, som visserli gen i vår frälsare bekänna Gud, men derjemt sätta menniskor ech menniskomyndighet i han ställe? Jag skulle väl med många andra kunna å beropa tidens fordringar, tidens framskridande, ti dens anda. Ja, hvem nekar att tiden förändra allt? Dock likväl intet annat än hvad som kan för ändras, icke sanningen, icke rättvisan, icke men nisko-kärleken, icke Guds ord: och dessa hafva alla tider lärt, att älska nästan som 0:s sjelfva vi hafva ett stort exempel huru sanningen ick behöfde undfly publikaner och syndare; och mi åsynes det förtjena behjertas, då frågan är om dett samma folks efterkommander. För min del har ja jallsingen våda befarat af deras vistande ibland os doch deras umgänge med oss. Tvertom har jag tro! oss, om vi eljest i våra gerningar bevisat sannin gen af vår tro, kunnat draga dem till oss, till be kännelse af samma heliga namn, uti hvilket allen vi veta salighet meddelas. Och jag har icke blo trott det, utan äfven sjelf erfarit det af Judar, sor anförtrott mig dels sig sjelfva och dels sina bar till uppfostran i kristendomen. Jag kan icke me Evangelii anda finna förenligt, att helt och hållt förkasta alla sådana tillfällen, att utvidga Chris rike. Hvad i öfrigt vår kyrka och vår tro i all mänhet kan äfventyra genom främmande trosfö! vandters dyrkan, och hvilka stridsvapen i dessa a scenden bäst kunna betrygga oss, derom har ja yttrat min öfvertygelse den 24 sistl. Mars vid fört dragningen af samma Utskotts N:o 35 och får san ma här åberopa. Jag nödgas dock bedja om ursäkt, alt för ett gonblick hafva trädt utom frågans för närvarand bestämda egentliga område, dertill föranledd af ni gra talares yttranden, dervid jag icke bordt urak tåta tillfället att uttala min tanka. Det kyrklig har uti ingen motion varit åsyftadt. Frågan ka således här endast betraktas från den statistisk Mcidan, nemligen i ekonomiskt, industrielt och pol tiskt hänseende. Härom är så mycket ordadt både. den periodiska och litterära pressen, äfvensom allt s dan år 1825 afrepresentationen, att opinionerna kund