Aftonbladet – 19 maj 1841, sida 2

RIESDAGEN. LÖGVÖRDIGA PRESTE-STÅNDETS DISKUSSION ANGÅENDE JUDE-REGLEMENTET. (Forts. fr. Måndagsbl.) Prosten Sidner. Tillfälligtvis blef jag tvungen tt vara frånvarande, då frågan om religionsfriheen här diskuterades, och som den nu förevarande ved den förra, åtminstone till någon del, är be-l lägtad, så får jag i största korthet nu yttra mig fyer dem båda. Utan att förorda något slags tvång på den fria orskningens och öfvertygelsens område, kan jag lock icke annat finna, än att hvar och en äfven lär har och måste hafva både rättighet och skylligh-t att vårda sitt eget, sin helgedom. Det kan cke vara något annat, än den olyckan, att, inom lelta område, ännu sväfva i ovisshet, ännu icke vafva något dyrbart funnit, icke något annat, säger ag, än denna olycka kan i detta afseende förorsaka och underhålla likgiltighet. Den, som efter många fruktlösa utvandringar i den menskliga vishetens ödemarker, efter många utkämpade inre striler, ändtligen i den rena Evangeliska kristendomen funnit den dyrbara pear!an, källan med det lefvande vatllnet, skulle han missförstås celler misskännas lerföre att han med omsorg tillser, att den äkta perlan icke utbytes mot någon förfalskad, samt att källans flöde bibehålles lika rent och helsosamt? Att försök mot denna äkthet och renhet äro otänkbara lårer icke ens af dagens erfarenhet kunna bestridas. Så länge katholicismen ännu hedrar oss med namn af kättare, och förklarar att vi befinna ss utom den saliggörande församlingen samt tillika synes drifvas af något slags missionsvärma och omvändelsenit, så böra väl dess beteenden inom oss icke lemnas utan all uppmärktamhet. Methodismen bär i skölden en vacker lära och ew varmt nit, hvarvid icke något kan vara att anmärka; men om värmen öfvergår till eld, allvaret till en dödande rigorism och nitet skulle upphöra att vara visligt, så blefse äfven deita en afvikelse, mot hvilken nan måste vara på sin vakt. Vår Evangeliskt Luiherska bekännelse rekommenderar visst icke ljumhet, men den söker friden och far efter honom. — Af Judendomen bar man väl i religiöst afseende minst, jag skulle till och med tro, alls intet att frukta. Dess lärobyggnad är nu mera icke annat än ett synnerligen skönt och herrligt petrifikat, ur hvilket den gudomlige anden inflyttat i en ännu herrligare skapelse. Men deta är Judendomens inre sida, dess yttre sida är deremot fulit af lif. Den har på staters och samhällens öden icke sällan haft en nära nog afgörande inflytelse, ty den har förstått att bemäktiga sig en i samhällslifvets yttre rörelse mäktig häfstång: penningen. Detta synes hafva blifvit en nödvändighet, emedan man i annat fall svårligen tyckes hafva velat åt detta folk lemna någon plats på jorden. Det var dock en tid — äfven för oss minnesrik och betydelsefull — då detta folk var Guds egendomsfolk; och hvad heldst vår religiösa känsla mot dess fordna beteenden må hafva att anmärka, — mensklighetens allmänna rättigheter har det väl icke förverkat. Minst egnar det kristendomen att i något fall låta hänföra sig af oförsonlighet. Dessutom har jag emot de inom vårt fidernesland boende Judar icke hört något ofördelaktigt anföras, de lära förhålla sig stilla och laglydigt, och böra derföre, efter min tanka, så behandlas, att de småningom komma oss närmare samt erhålla delaktighet i våra samhällsrättigheter uti allt som icke störer våra grundlagars och den nu varande religiösa och ekklesiastika lagstiftningens helgd. En utvidgad inflyttningsrätt kan jag licke finna hvarken af nödvändigheten eller klokheten vara påkallad; ty, med förutsättning att JuIarne ij andra kristna länder äfven fogligt behand: las, tror jag att just genom en inskränkning i detta fall deras nationalisering eller införlifvande med de nationer, hos hvilka de vistas, skall lättast åstadkommas och flyttningsbegäret äfven hos dem sjelfva sminingom alldel:s försvinna. Med anledning häriaf yrkar jag bifall till Uiskottets betänkande i förra momentet, samt förenar mig med Hr Doktor Thomander i det sednare. Kontraktsprosten Sandberg: Tolerans och samvetsfrid äro af ett stort värde och vigten af de al!männa sanningar, som här med eftertryck blifvit uttalade, må ingen förneka. Men som bekant är, kan sjag icke lösgöra mig ifrån åtskilliga prohibitiva åsigHer i vissa hänseenden, då jag deremotiandra skulle fönska en större frihet. Att bemöta de främlingar, Tsom finnas ibland oss, med mensklighet och välvilja fär en pligt, men om försigtigheten och omtankar åför fosterlandets och dess inbyggares egen välfärd doch trefnad bjuda, att ej tillåta ytterligare inflyttnin igar af en främmande folkstam, ej heller att medgif va åt alla inkomna utlänningar fullkomlig jemlikhe Hi politiska rättigheter med landets egna barn, si torde sådant kunna iakttagas, utan att träda mensk lighetens allmänna ratt för nära. Jag vill här icke omtala den obehagliga sensation, som på flera stäl I len förspordes, när Judarne, genom förordninger Iden 30 Juni 48538, tillerkändes utvidgade frihe ter, ehuru man eljest anser sig uti lagstiftningen icke böra förbise eller missakta national-känslan fäfven om den ej skulle vara stödd på fulit rationell fgrunder. Mig förekommer det imedlertid rädligas! fatt bifalla båda momenterna af Utskottets förslag Det är isynnerhet 2:ne skäl — det ena religiöst, de andra statsekonomiskt — som bestämma min öfver d tygelse. ;I Hvad det religiösa angår, så medgifves först oc främst, att hvar och en af oss sätter ett utomordent ORIENTERARE STERN TES AGAN OCH MODKRÄMERSKAN. NOVELL AP FFLIY MARNANDR,.