Aftonbladet – 18 maj 1841, sida 3

uttalas af faddrarne, upplästes af konungen och drottningen ur praktfullt inbundna böcker, hvilka genom ceremonimästaren för detta ändamål framräcktes. Då konungen vid trosbekännelsen för sin ättling höll ett brinnande vaxljus i sin hand, tog gossen sjelf derefter och höll i det på samma gång, till dess han blef öfvergjuten med dopvattnet, under hvilken handling han framhölls af guvernanten, understödd af konungen och drottningen. Efter fulländadt dop återfördes grefven af Paris till sin moder, af hvilken han hjertligen omfamnades och kystes. Den lilla prinsen var i detta ögonbliek så glad, att han oupphörligt hoppade och för att icke afbryta messans högtidlighet, hvilken dessutom började störas af lyckönskningarne, måste man föra honom in i sakristian, der han förblef till högtidlighetens slut. Messan lastes af sjelfva erkebiskopen, men sjöngs icke, förmodligen för att icke utmatta konungen, som redan af de begge föregående dagarnes audiens syntes ganska medtagen. Under messan utfördes dock den derför af Elwart komponerade musik under Halbenecks ledning af Conservatoires orkester. Ehuru denna komposition eger många musikaliska skönheter, fann man likväl idten, att i kyrkmusik införa turkisk musik något verldslig, om icke operamessig. Efter messan afsjöngs Te deum laudamus, likaledes af Elwart, och före dess slut framgingo konungen och drottnotngen till ett bredvid ministrarne stående bord, för att underteckna den civila akten. Detta dokument utställdes i tvenne exemplar, rikt inbundna i röda marokinsband. Det ena exemplaret skulle deponeras i statsarkivet, det andra i den kungliga familjens privatarkiv. Sedan detta dokument var undertecknadt af samtliga vittnena, uppsteg konungen åter, framträdde några steg och bugade sig trenne gånger till höger för diplomatiska korpsen, pärskammaren och statsrådet, och likaledes till vänster för deputerade kammaren och municipalitetet af Paris samt begynte sitt återtåg i samma ordning (således utom de 3:ne kardinalerne, som Messager påstått varit bonom följaktige ända till ingången af kyrkan). Så väl vid insom utgången hade han afslagit tronhimmeln, förnämligast medan han eljest icke så lätt kunnat helsa till höger och venster. Sedan konungen aflägsnat sig, framträdde ministrarne, presidenterne i de begge kamrarne, marskalkerne och amiralerna af Frankrike, att underteckna civilakten, hvarefter hvar och en skyndade att söka rätt på sina vagnar, emedan vädret, som hittills varit vackert, nu plötsligt förändrades och några stora regndroppar började falla. Ordningen blef härigenom störd, emedan polisen haft det dåraktiga infallet, att genom en militärhay skilja betjeningen från deras herrar, så att de främmande sändebuden, ministrarne och de öfrige sjelfve måste uppsöka sina ekipager i trängseln. Detta i sig sjelf obetydliga faktum bevisar huru stor fruktan var för något attentat eller åtminstone någon skymf mot konungens person. Något så kalladt aCortege Royal fanns i sjelfva verket icke, utan de höga funktionärerne, som enligt programmet, skulle vara konungen följaktige till kyrkan, begåfvo sig dit hvar för sig i all tysthet. De kungliga vagnarna till kyrkan foro venstra Seinestranden, då alla väntat, att han i det stället skulle taga den högra; och i stället för att såsom äskådarne förmodat taga samma väg på återfarten, valde han då den högra stranden. På detta sätt anlände han lyckligt till Tuilerierna, hvilka han icke utan största fruktan för drottningen hade lemnat. Från detta ögonblick hade polisen icke mycket att frukta, och folket, som dittills varit i en dyster väntan, öfverlemnade sig nu ända till inemot midnatten åt en ostörd munterhet. —E ———— — PHOTOGRAPHIE. För någon tid sedan berättades, att man i England bragt denna konst till den fullkomlighet, som erfordrades för afporträttering, eller ljusbildens upptagande på den korta tid, under hvyvilken en menniska kan bibehålla ansigtsminen aldeles oförändrad; nu meddelar en tysk, med dagens