Aftonbladet – 18 maj 1841, sida 2

mm nig, jag skulle vilja dö endast för att från honom afvända en enda sorg. I samma ögonblick hörde Marietta sig ropas vid namn; ropet kom från gatan, det upprepades, hon hörde det på nytt och gick till fönstret hvilket hon till halfs öppnade, och igenkände Gambaro. Vid denna åsyn var hon liksom tillintetgjord. Gatan var tom och en lykta kastade på motsatta väggen skuggan af banditens mörka figur. Beherrskande sin svartsjuka och sitt raseri, antog banditen en så mild röst han förmådde. — Jag reser åt Sonino, Cara Marietta, lycklig i tenkan att jag der ofördröjligen får återse dig, ty du har ju lofvat att komma efter. Men kom ned, blott ett ögonblick, jag vill endast säga dig ett ord, ett farväl! Marietta hade återfått sitt mod. — Hvilken lycka, sade hon till modren, jag är befriad från honom för lång tid, som jag hoppas! Modren, som först låst dörren i dubbelt lås, återhöll icke sin dotter, och utan misstanka, utan misstroende lät hon henne skynda utför trappan. Men knappt hade den unga qvinnan nått det nedersta trappsteget förr än hon omfamnades af banditen. — Maladetta infidele! mumlade denne hemskt, du måste dö! — Dö? min mor! min mor! hjelp . ..-. Och modren, som oppifrån hörde banditens förfärdiga hotelse, skyndade ner, men det var för sent! Genomborrad af tvenne dolkstyng, nedsjönk Mar rietta blek och döende; hennes genomträngande rop hade samlat några gående på gatan, en talrik 8rupp skockade sig kring huset; men med. den blodiga dolken gör sig banditen väg genom hopen, som sökte hejda honom, tager flykten, skyndar öfver St. Angelobron, hinner inom några ögonblick Angelica porten, och med näsan mot vinden, likt en jagthund, skyndar han vägen till bergen, som omge Fro