Aftonbladet – 17 maj 1841, sida 2

Men hur fort han än må springa Och sin lillå fot bevinga, Skuggan alltid förut går Och dess bredd ban aldrig når. Under svala. aftonstunden Gossen åter sprang i lunden, På den rika blomstervåg, Sommarns ljunima flägtar skaka; Nu, han ingen skugga såg Fast denlekte i hans håg; Men ham komatt se tillbaka, Och, se der! hvar-skuggan går, Smygande, utishans spår. . Gossen helt belåten sade: . Skuggan sprang i dag förut, Men hon tröttnade till slut; Fast hon då så brottom hade Får hon nu bakom mig 83, Skymta: fråm. blout då och då. Allt hvad som blef menskan gifyvet Till dess fägnad här i lifvet, All ting är en skugga blott, Fast den dubbla nämn har fått. I de glada uhgdomsäåren Blonisterpfydd; som brud om: våren, Får hon älskligt namn af: Hopp; Högt den alltid framåt sträcker — Aldrig menskan henne räcker. — Uti våra äldre dar Skuggan ringa anspråk har, Blygsamt kallar den sig: Minne, Kommer sagta fram så mild, Med en flyktad sällhets bild, Gläder ofta åldrigt sinne Tröstar mången 3 Men är dock