Aftonbladet – 17 maj 1841, sida 2

rat, att en viss kunglig professor i teckning ieke kunde teckna, ett yttrande, hvars sanning såmma professor, i parenthes sagdt, ämnar ytterligare sjelf bevisa bärnäst han lemnar fram något arbete på en offentlig utställning; men hvad hände? höll jag icke på att vid ett besök i expositionens lokal uti Prins Carls palats, — i sjelfva konungens borg, mina vänner! — bli sönderklöst af den förbittrade konstnären midt i en talrik publiks åsyn? Som jag tyckte mannen hade gråa hår, gick jag heldre min väg, än att framkalla något utbrott. För några månader sedan, skall ni tro, var jag illa fast! Jag hade vågat säga i en teaterkritik, att en af våra skådespelare, ehuru i vissa styeken en god sujet, icke var något snille. Följden var att: den misskände gjorde ett vad om att han på öppen gata skulle tilldela mig en handgriplig skymf. Jag började nu verkligen ledsna vid alla dylika hotelser, tid efter annan repeterade, och jag lade mig till en mirakulös, herkulisk knölpåk, den jag alltid bar i handen, för att vid möjligen inträffande behof möta våld med våld och söka göra slut på det obehagliga systemet. Som jag sedan erhållit anledning att tro, det saken numera blifvit nerlagd från detta håll, beslöt jag härom dagen att äfven afväpna, och satte min påk beskedligt i en vrå vid dörren, för att hvila i godan ro. Jag hade likväl bedragit mig, då jag höppades icke mera behöfva denna sauve-garde; ty då jag minst anade något ondt, mottog jag åter i förrgår ett anonymt bref från någon sensibel, himlen vete hvem! Det, bedyrar jag, är minsann ord och inga visor! Så framt ni icke håller inne med edra näsvisa recensioner —