E SKYLTMÅLAREN. AF ALPHONSE ESQUIROS. LL För några år sedan såg man i Blois en skyltmålare i en blus af blått lärft, en mössa af grått papper på hufvudet, en boxboms palett i handen; han målade rutor och vinrankor på väggarna i ett värdshus. Det var ett godt flammanskt hufvud. Han gick uppför stegen hvisslande och utbredde obekymrad sina färger med en elfenbensknif på den smetiga paletten, aGod morgon Claude,, sade de förbigående, chu står det till med törsten? Drack ni dugtigt i gå ftons ? Denne målare var verkligen ryktbar i staden för sit muntra lynne och för den färdighet, hvarmed han hand: terade vinglaset, hvilken ej var mindre än den, hvar med kan hanterade penseln. Man kallade honor rätt och slätt Claude. Han tyckte icke om att mar gjorde honom frågor och på alla sådana, rörande hans förflutna lif, svarade han: Annu en klunk, min gosse, vinet ger oss krafter! och dermed tömde han glaset i bottnen. Sådan var Claude inför sine kamrater, föga skarp. synta och grannlaga personer, en lustig ture, en ar: betare, sem ej bekymrade sig om morgondagen, u: tan lät styfvern gåsom den kom och nästa dag bör jade på ny räkning. Den uppmärksamme betrakta. ren skulle, under denna drägg af bekymmerslöshe och hvardaglighet, under denna mask af en ringa skyltmålare, upptäckt spåren af en icke alldeles utsläckt hederskänsla; denne mans innersta var sönderslitet och minnen från det förflutna skakade honom stundom och bragte honom nästan i ett konvulsivt tillstånd. Han skulle i honom upptäckt den lefvande griften åt en stor konstnär. Eburu han utöfvade sitt yrke för alt lefva deraf, och icke på något sätt tycktes skilja sig från sina likar derinom, hände det honom likväl stundom att öfverträffa sig sjelf, och att liksom göra något bättre än han. syntes ha haft för afsigt. — Horace Vernet bief, på sin resa genom Blois, förvånad öfver en vindrufsklase, som han der såg på en krogskylt, ett