Aftonbladet – 13 maj 1841, sida 3

med ett: lef väl, mina herrar! rullar den bort, och samma Petter Månssa från Kråkemåla, ledamoten af Sveriges odalmannastånd, sitter halfhängande, -liggande: bakpå, och presenterar sina smala, dinglande ben för de qvarblifvande. — Stackars karl! han hade hvarken fått vått eller torrt, och sjelfva hästarna hade deltagit i hans måttlighet. Officerarne stå ännu qvar litet rödmosiga I ansigtet öch prata med hvarandra i ett virrvarr. — Tusan djlar! hvad dolman klämmer öfver bröstets. Keding är en satan att skära nätt) — Hvad tyckte generalen om min Perla?y — Ah, inte förstår sig den krutgubben på hästar. SFörbannadt rolig var han med sin nykterhety — ja, men rätt kan han ha ändå. Slötligen hör man löjtnant P:s gälla stämma: M 45 Lås, — Erik Lågt Fahnjunkare! befall Lås komma upp på mitt rum! — jag skall, fn ta mig lära lymmeln att klaga för generalen en annpar gång !? Nå mitt herrskap! Ni frågar kanske: hvartil yenar denna tafta? — Jag vet det verkliger ieke sjelf; men tillåt mig en fråga igen: hvartil tjenar en generalmönstring, och kunde icke möjligtvis alla de der sakerna ske så väl på vanlig laglig fason? Kunde ej en uttjent soldat få pension, utan allt detta bråk? — Ni vet det ej — nå väll vill ni veta det, så — fråga generalen.