ter Månsson ner från sin vådliga höjd, och då generalen står på mark och helsar korpsen, med dess öfverste i spetsen, står Petter Månssa vid hufvudlaget af gaffelhästen och betraktar med vemod hvarje svettdroppa, som, lik fradgan ur en rakask, dryper ner och begärligt drickes af den torra sanden. Under talet, som vi försigtigtvis förbigå, skrufvar generalen på kommendörsbandet, som, oaktadt blyklumpen, ej vill sitta annorlunda än litet bubbligt. Värjan vill ej heller hänga riktigt stilla. Den har så länge törstat efter blod, att den blifvit helt orolig. Nog af; gene:ralen är nu vederbörligen i ordning; och med ett: wvi börja genast, mina herrar, vänder han sig: straxt utåt fältet, der man på vederbörligt afstånd för svängrummets skull uppslagit ett tält, beprydt med fanor och standarer, granris och sablar. — Mönstringskommissarien är väl i ordning? frågar generalen. Och se, en liten tjock, rödbrusig man, klädd i krigskollegii uniform, trekantig hatt och värja med perlemofäste, stiger fram och bugar sig. Det är nemligen att märka, att mönstringskommissarien, såsom civil karl betraktad, dagen innan generalens ankomst, kommit skumpande på carriol i sällskap wned ett ris papper och en Maska patentbläck. — frod dag, kära kommissarien, säger generalen och nickar nådigt. Är allt i ordning?, — xJa, herr general.s — Framför tältdörren står en prydlig ländstol, lånad i prestgården, åt generalen, och inuti tältet ett vanligt träbord och en tältstol för kommissarien, soma breder upp sitt pappersförråd, drar korken ur sin bläckflaska, och sätter ea ny stål