stund, hette det, Dr. Otto Sperling, Hans Maj:t Kenungens af Danmark åc. födde arfundersåte, och ännu i Hans Maj:ts tjenst, vexlat bref med förrädaren Ulfeld och alltid varit hans rådgifvare, samt vidare öfyversatt hans apologi på latin, och dessutom nyligen skrifvit en dylik för Ulfeld, den han meddelat till Kjeld Friis, hvarförutan han hyst förrädarens son och icke uppenbarat dottrens hemliga anslåg, angående slottsgrafven, samt talat illa om den dånska regeringen och tvertemot sin i Gläckstadt afgifna försäkran plägat umgänge med Hans Maj:ts fiender; ty kändes han skyldig till erimen lese majestatis (majestätsförbrytelse), och dömdes att hafva förverkat lif, ära och gods. Nu väntade Sperling hvarje dag att exekutionen skulle ske; men 44 dagar derefter kom en prest vid tyska kyrkan, magister Buck till honom och lofvade honom nåd, allenast han ville uppenbara Ulfelds förräderi och alla de medskyldige; i motsatt fall skulle han läggas på pinbänken. Men Sperling svarade, att han icke visste af något förräderi, och magistern aflägsnade sig, under det han drog på axlarne och yttrade, att man då nödgades skrida till det yttersta. Följande dagen blef han ställd inför en kommission. I förmaket väntade bödeln med tvenne drängar, som höllo tortur-instrumenterna tillreds. Kommissionen började nu att fråga om förräderiet, och Sperling förklarade åter, att han icke var medvetande af något dylikt. Nu förde honom slottsfogden till bödeln, hvilken, innan han skred till verket, uppmanade henom att bekänna; men då detta äfven var förgäfves, gick slottsfogden in och kallade Sperling straxt tillbaka inför kommissionen, som emottog honom med de orden: är det icke en skam, att en graduerad person skall på pinbänken ? — I verldens ögon, visserligen,, svarade Sperling, men icke i Guds; jag aktar för en berömmelse inför Gud, att jag lider oskyldigt. Deras excellenser kunna i all sanning vara öfvertygade, att jag icke vet af något brott, och är oskyldig, som det barn som föddes i natt.o Derpå föll han på knä och tog Gud tiil vittne på sin oskuld. Ja, ja,, svarades då, vi skola se till, huru vi skola förmå öfvertala H. M. att förskona er från torturen. Nu begynte man fråga efter äldre förhållanden (om icke Eleonora Ulfeld varit glad öfver Christian IV:s död, om hon icke tillredt hans mat; om icke kungen haft smärta i magen m. m.), under det man anmärkte, att det dock var illa att han ännu hunde hålla med menniskor, som varit en orsak till hans olycka, samt liksom frågade, om han icke förstod hvart man villev. Men Sperlings svar voro beständigt till fördel för Ulfeld och hans familj, och straxt derefter återfördes ham till sitt fängelse, hvarst han fick vara i fred och ro. Först hölls han i Blå tornet, der grefvinnan Ulfeld äfven hade sin sorgiga boning; sedan flyttades han till Kastellet, men applefde icke, liksom hans medfånge, drottning Sofia Amalias död, utan afled 4684 i fängelset. Hans ik blef af slägtingar och vänner nedsatt i Vårfrukyrkan, der sedermera eldens härjningar blandat så många namnkunniga mäns ben och monumenter med gruset af förgängelsen.