vetenskaperna. Sedan han blifvit student, reste han till Holland, der han med ifver lade sig på apotekarekonsten, medicinen och botaniken, och derefter begaf han sig till Köpenhamn, försedd med rekommendationer till en af hans faders vänner, professer Finke, i ändamål att få göra en resa utomlands, med någon ung ädling. Detta lyckades honom väl icke, men han fann deremot tillfälle att i konungens svit besöka Norge, der han gjorde bekantskap med åtskillige utmärkte män, och bland desse kanslerer Jens Bjelke, hvars dotter, fröken Dorthe, fann mycket behag i att konversera med Sperling, och för konom spela på klavecin. Det tillfälle denna bekantskap skaffade honom, att qvarstanna i landet, begagnade han likväl icke. Efter några botaniska resor i de danska provinserna, återvände han hem till sin fader, hvilken bekostade hans resa till Italien. Vid universitetet i Padua uppehöll han sig flere år, sysselsatt med vetenskaperna och söderns sköna litteratur, omhugsad af lärde och mecenater; här erhöll han doktorshatten. Efter ett nytt besök hos sina föräldrar, ämnade han öfver England återvända till Italien, men ödet hade annorlunda beslutat. Fartyget hvarpå han stigit om bord, blef förföljdt af kapare och af storm kastadt på Norges kust, och han förnyade derpå bekantskapen med kansleren oeh hans familj, och nu lät han öfvertala sig att qvarstanna i landet. Från Bergen, der han först bosatt sig, blef han förflyttat till Christiania, och här gjorde han en bekantskap, som blef af största inflytande på hans blifvande öde. På samma tid var Corfitz Ulfeld ståthållare på Bohus, och då denne fick höra talas om Sperlings skicklighet, lät han kalla honom till sig, för att konsultera honom, i afseende på en henskada. Sperlings skicklighet som läkare, bans intressanta samtal, samt kännedom om främmande länder och deras litteratur, intog Wilfeld så fullkomligt till hans fördel, att han länge behöll honom hos sig och slutligen, med stora skänker, återsände honom. Sedermera flyttade både Ulfeld och Sperling till Danmark, der den sednare köpte sig en landtegendom nära Hollbeck. Här förnyades bekantskapen, och följden var, att Sperling blef anställd i Köpenhamn, samt den Ulfeldska familjens läkare och intime vän. Han följde sin gynnare och vän på dess ambassader, fick genom honom praktik i de förnämsta hus, till och med hos den kungliga familjen, och blef kunglig botanikus och stadsfysikus i Köpenhamn. Väl förlorade Sperling dessa poster, då Ulfeld en tid var i onåd, hvarföre denne också yttrade till honom: Vi äro på samma fartyg, ni måste segla med mig; men då Ulfeld åter kom i konungens gunst, rönte äfven Sperling frukterna deraf. Han blef en af de tre läkare, som kallades till Christian den Fjerdes dödssäng, och blef sedan kunglig kemikus och hofmedikus. Efter den store konungens död togo Ulfelds och Sperlings missöden sin början. Fredric den Tredje, eller rättare, hans gemål, Sofia Amalia, hade länge varit afundsjuk på Ulfelds och hans frus stora inflytande och ynnest hos den aflidne konungen och vid hofvet. och ovänskapen förökades genom den stränga handfästningen (konungaförsäkran), hvaruti Ulfeld hade del, samt flere ömsesidiga yttringar af ovilja, så att Sofia Amalia satte sig i spetsen för de många fiender, som Ulfelds upphöjelse och hersklystnad förvärfvat honom. Bland de chikaner och förföljelser, hvarför Ulfeld nu blef föremål, var, såsom bekant är, också den, att ett löst fruntimmer, Dina Winhofers, som sprang omkring i de adliga familjerna med nyheter och sqvaller, blef narrad att beskylla Uifeld att hafva umgåtts med den afsigten att förgifva konungen och uti denna osannfärdiga beskyllning blef Sperling invecklad, i så måtto, att Dina angaf honom att hafva tillredt giftet. Saken kom, såsom bekant är, till riksrådets behandling och följden var, att Dina blef afrättad. Men Ulfeld ville, efter all den smälek han undergått och framdeles var utsatt för, icke längre stanna qvar i landet, utan begaf sig till Holland. Sperling, som också lidit mycket för sin vänskap till Ulfeld, begärde nu äfven sitt afsked, köpte fartyg hvarmed han kringseglade i handelsaffärer, och nedsatte sig sedermera som praktiserande läkare i Amsterdam, derifrån han, efter sin hustrus död, flyttade till Hamburg. Efter Uilfelds bortresa från Danmark ville hofvet reklamera honom såsom en förbrytare. Man fråntog honom hans titlar, en del af hans egendom och anställde process emot honom. Då han icke ansåg sig säker i Holland, for han till Sverige, författade sedan en försvarsskrift mot den danska regeringens anklagelser, samt reste derefter till Pommern Uander allt detta fortfor Sperling att visa sin gynnare och vän oförändrad tillgifvenhet, och han besökte honom såsom läkarebiträde, då Ulfeld låg sjuk i Sverige och Pommern, samt öfversatte hans försvarsskrift på latin. Nu utbröt det krig mellan Fredrik den tredje och Carl X Gustaf, som bragte Danmark på branten af dess undergång. Ulfeld följde, såsom bekant är, Konung Carl på dess tåg från Polen till Danmark. Från Holstein efterskickade han Sperling, hvilken äfven kom, men straxt derpå återvände, en omständigbet, som förorsakade Sperling det ebehaget, att, då han sedan gjorde en sjöresa till Amsterdam och fartyget måste lägga till vid Gluchstadt, han blef anhållen och måste tillbringa sju månader i fångelse, hvarur han likväl befriades, då ban icke kunde förklaras skyldig, sedan han likväl först måste afgifva en skriftlig försäkran, att icke understödja rikets fiender. Huruledes det vidare gick under och efter kriget, är bekant. Ulfeld lät, af förbittring mot konungahuset, hvilket visserligen icke behandlat honom efter hans förtjenst, förleda sig till ett steg mot sitt fädernesland, som förtjenade hvar Dansk mans tadel; men vid freden blef han likväl fri och åter insatt i en del af af sin egendom. Icke dess mindre blef han tillika med sin gemål inspärrad i ett hårdt fängelse på Bornholm, från hvilket ban dock utsläpptes, med tillåtelse att uppehålla sig på sina gods på Fyen, och sedan företog har en badresa till Aachen. Men nu inlöpte till hofvet underrättelse om att han till en brandenburgsk general gjort ett förslag, som gick ut på den danska konungafamiljens förderf. På denna lösa och obevista angifvelse begynte danska regeringen, utan vidare undersökning, och utan att låta ställa honom för rätta, att på det hårdaste straffa honom. Mar lät vid Höieste Ret fråndöma honom lif, ära och I a mn LAR lileoetAlam fe oo a mo on