TEATER. Hr Djurströms trupp lärer med denna veckas utgång komma att sluta sina representationer i Sällskapet Thalias lokal, af hvilka endast trenne återstå. Hr D. har i allmänhet genom valet af pjeser rättfärdigat det rykte, han egt såsom en skicklig Teaterdirektör; den enda anmärkning, som måhända kunde göras, är att han något ensidigt hållit sig till den tyska skolans alster. I går gafs en fyraakts komedi, af Töpfer, om vi ej bedraga oss med titel: Lifvets bästa ton. Den skulle utgöra ett slags satir, nämligen på tyskt maner, på den s. k. agoda ton, som råder inom la haute volee, der herrn lefver för sig och sina nöjen, negligerar sin fru och låter henne, nota bene under fullt förlitande till hennes ofelbarhet, sköta sig sjelf bäst hon kan och gitter. Detta lif kan naturligtvis icke falla sig behagligt för den unga, trogna frun, och hon är färdig att förtvifla, då, liksom de voro efterskickade, en gammal onkel och en ung enka, svägerska till mannen, komma till hennes hjelp. Den unga enkan, som naturligtvis är hemmavan i de äktensäapliga labyrinterna, hittar genast på ett sätt att kurera sin svåger, nämligen genom att något litet reta hans svartsjuka, för hvilket ändamål hon begagnar sin egen friare, en major, den hon, såsom ett af vilkorer för erhållande af hennes hand, ålägger, att göra sin kur hos den nygifta frun — ett prof, som man eljest i allmänhet icke anser rådligt för fästmöar att försöka. Mannens svartsjuka är snart upptänd, och han finner i och med detsamma hvad han icke förr upptäckt hos sin urga fru, nämligen qvickhet, behag och hvad mera vet jag! Han kan nu hvarken längre spela farao, drieka champagne, eller äta kalkoner med tryffel; han rasar och skall naturligtvis duellera med majoren; den unga enkan säger honom några skarpa saker på karlarnes kapitel, och han upplyses derefter om den komedi man spelat med henom, samt lofver sin frum, med tårar i ögoper, bet och bättring. Majoren får, såsom belöning för den del han tagit i tillställningen, den upga enkans hand, man kysses öfver laget, till tecken af försoning, och ridån faller. Pjesen saknar ieke förtjenst, men hade kanske ta: git sig än bättre ut, om vid öfversättningen åtskilliga longueurer utelemnats. Spelet var, om också icke förträffligt, likväl temligen jemnt och oklanderligt; ty man kunde icke säga, att någon skämde bort sin rol. Flere af aktörerna hafva anlag, som om de finge utvecklas inom hufvudstaden, i täflar med Kongl. teaterns sujetter, säkert innan kor skulle framträda med stor fördel, befriade från et och annat manår, hvari en skådespelare så lätt in faller, då han saknar tillfälle, att observera sitt ege spel, genom jemförelse med andras. Damerna, syn nerligast Fru Djurström, utvecklade i sina kostume:i en elegans och variation, som skulle gjort effekt äf. ven på en stor teater. Till efterpjes gafs en vaudeville i två akter: cDer resande studenten eller åskvädret, som egde sint rätt komiska situationer... Huset var fullt.