öfver alla, saker så väl som personer, representanter så väl som publicister. Förmodligen trodde man, att denna våldsamma attack skulle öfverrumpla och beveka det beskedliga folket, innan det hunne besinna sig — att talmansklubbarne först och trumpeten sedan skulle kunna gå helt knapphändigt i förvirringen, utan att de beslutande skulle hinna hemta sig. Men det slog helt annorlunda ut: De fina strategerne missräknade sig alldeles; representanterne läto icke öfverrumpla eller förvirra sig. De voro hitkomne med bestämda och stränga föreskrifter; de visste med sig, att de icke varo några konspiranter eller revolutionärer eller hätska fiender till Konung eller konungamakt; och, i stället att förbluffas eller skrämmas, blefvo de harmsne och förbittrade. Sedermera fanns ingenting mera qvar af den utsigt till medgörlighet, hvilken förut kanske icke var alldeles omöjlig. Artikeln innehåller härefter åtskilliga, redan förut kända bevis på det desperata partiets ilska och anfall på oppositionens motiver, hvarefter den slutar sålunda: Att denna ton, till en del, var ett utbrott af förbittring, kan antagas såsom säkert; men otroligt är ej heller, att beräkning ingick deruti: man trodde, såsom vi redan nämnt, att det skulle lyckas att förskräcka eller förvilla genom de vilda anfallen. De desperate och deras brödherrar må icke smickra sig, att eppositionen kagqar öfver de våldsamma anfallen; nej, hon är verkligen förbunden för dem. Både representanterne och de, som dem sändt hafva, äro derigenom satta på fullkomligt ren fot och veta, hvad deras frid tillhörer. De kunna hädanefter icke inpudras med stora och fagra ord; ty de veta, att deras anspråk, äfven de rättmätigaste, aldrig friviligt behjertas, utan att tvånget ensamt förmår skaffa dem framgång. Öfverrumplingar och bevekelser komma hädanefter icke i fråga; och omvändelser blifva ej mera möjliga, utan endast med beräkning och fullt medvetande. Alla, som icke specielt önska omvändas, förblifva orubblige och inse klart sin ställning och sin politik. De skändliga beskyllningarne och hotelserna hafva stålsatt gubbarne; och en sorts dof förbittring är frambragdt genom de ursinniga sqvadronaderna och står gent emot den officiella ilskan, omutlig och oförfärad. Det är detta sednare, hvarpå man å andra sidan icke var beredd, och som förvirrat beräkningarna. Opinionernas ställning, som möjligen höll på att förvillas och blifva oklar, har sålunda blifvit åter stadgad och bestämd, och det hufvudsakligen genom Kabinetts-kasseväsendet och hvad dervid förelupit, så inom som utom Stånden. Hvar och en kan beräkna sin styrka och sina förhoppningar, och ser sin väg tydligen framför sig. Endast högst få kunna ännu hysa några illusioner. Detta resultat är omätligt. Riksdagen blifver visst icke så rik på vigtiga beslut, som man i början hoppades, ehuru den dock äfven i det afseendet står långt framför de föregående, men dess moraliska resultat, sådant vi sökt framställa det, är stort: skingrade illusioner, stadgade åsigter, förhoppningar och faror lagda i klar dag, framför allt kommiltenternas ögon öppnade och deras makt erkänd af ombuden — se der, hvad denna Riksdag uträttat. Den ohejdade bitterheten mot dem, som kämpat för folkets bästa, har fulländat detta resultat och verkligen återknutit, hvad som höll på att gå sönder.