Uti Dagligt Allehanda för i Lördags lästes en ganska väl skrifven artikel under rubrik: Har Riksdagen verkligen gått sönder? Vi anföra här i utdrag den första och sista afdelningen. aI viss mening höll det på att ske: en reaktion begynnte att hafva några chancer för sig. Men, tack vare de desperates desperation! reaktionen vardt om intet genom deras hätskhet och oblyghet. Hade de låtit sakerna gå sin gilla gång och tagit den ena händelsen med den andra, såsom verkningar af öfvertygelse om hvarje saks rätta eller orätta beskaffenhet, så torde möjligen en gynnsam sinnesstämning för vederbörande hafva kunnat i ett och annat frambringas — en böjelse, både hos representanter och allmänhet, att tyda åtskilligt till det bästa och anse motståndet någon gång hafva gått för långt — en sorts medlidande med anslagsjägarne. Men ingenting togs på detta sätt; ingen måtta eller hofsamhet, ingen besinning fick insteg, utan hvarje nej tyddes såsom intrig af en aristokratisk akoalition, såsom aparti-yra, såsom ett atärande hat till Konungen, ja till all regering och allt rättstillstånd, såsom utbrott af anarkiska och revolutionära och rabulistiska böjelser, såsom ingifvelser och stämplingar af några illasinnade eller äregiriga demagoger. Damluckan för detta vettlösa och ilskna skymfande var upprifren, och störtfloden vältwade fram ; j I i