REVY AF TIDNINGARNE. — Uti en korrespondentartikel från Stockholm i Götheborgs Handelstidning, med afseende på ställningarna härstädes och hbofpartiets samt ultra pressens framfart, läses följande tänkvärda reflexioner: eAldrig kan det gamla envålds-systemets olyckor för menskligheten klarare målas i historien, än nu i verkligheten genom det så kallade konstitutionella regeringssättets fortfarande uselheter, så länge detta ej grundas på de maktägandes allvarliga beslutsamhet, att endast anse sig vara organer af det allmänna, utan de skåda hela sin tillvarelse, sin inflytelse och sitt mål, uti ett hof, en hierarki en embets-aristokrati och några få gynnade klasser och individer. Man kan lätt föreställa sig till hvad grad af nedsatt menniskovärde sjelfherskarne måste hafva undertryckt allt, då ännu i vår tid, i en ojemförligt mera allmänt upplyst och reflecterande tid, vämjeligheten af servilismen och ögontjenstagtigheten går så långt, att hvarje yrkande på samhällslagarnas efterföljd anses såsom fiendtligt emot den, som sjelf svurit att vara deras högste vårdare, och hvarje bemödande att bevara nationens rättigheter förklaras såsom ett förräderi mot den, som svurit att beskydda dem. Då ett sådant ofog kan drifvas, sedan offentligheten blifvit samhällets lifgifvande princip och ansvarigheten är ett stöd, om ock ännu svagt, emot allt våldförande af allmän och enskild rätt: huru måtte det icke hafva sett ut på de tider, då godtycket både föreskref och skipade lagarne? Den närvarande stundens företeelser i det Kongi. Svenska samhället ådagalägger på hvad grad af politisk moralitet de parasitklasser ännu qvarstå, hvilkas enda styrka hemtas från den gamla allena-styrelse principen, och hvilka icke i allmänna förtroendet äga sina rötter. eller i allmänna tänkesästet sin kärna. Representationsfrågans behandling har visat, att de icke vörda sina pligter emot folket, eller uppoffra det ringaste af sina rättigheter, för att se samhällsformerna förbättrade och kraftfullare. Kabinetts-Kasse-saken åter bar tillräckligt antydt, att de ej en gång erkänna det anständiga, det passande i fråga om regeringens och nationens inbördes förhållanden. De märka, eller de låtsa åtminstone icke märka, att hvarje national-representationens eftergift af ansvarseller ersättnings-påföljd för de lagstridigheter, som högsta Styrelsen begår, måste menligt inverka på ärendernas gång, längst ned i förvaltnings bestyren; ock att det är den falska åsigten, att en Regering kan tillåta sig lagöfverträdelser för att vinna sina ändamål, som hos de underordnade myndigheterna och individerna föder tron, att äfven de kunna ostraffadt och utan skam begå likartade. De se ej, att hela samhället upplöser sig, i samma mon, som dess ledare ej respekterar rättvisans och den allmänna nyttans röst; och de rusa blindt fram på en stråt, som ovilkorligen måste föra till förderfyvet för dem sjelfva, emedan den ej leder till den sanna ärans höjd, utan ned i den falskas afgrund. — iii — —