Aftonbladet – 11 maj 1841, sida 3

rätt ifrigt öfver dem, men vara lika goda vänner ändå — sådan tvedrägt befordrar icke staters fall, utan heldre deras bestånd. De som vänta ja på all ting och förarga sig öfver motsägelser, likna barn, som uppå torget sitta och ropa till sina stallbröder och säga: Vi hafve pipat för eder och J villen intet dansa, vi hafva sjungit sorgesång till eder och J villen intet gråtan. Men den disharmoni, vi ofvan antydt, måste hos hvarje redlig vän af Konung och fosterland väcka bekymmer. Derföre önske vi innerligen, att alla våra medborgare, af hvad politiska åsigter de än månde vara, måtte göra sitt till att utplåna detta, åtminstone taga sig till vara att förvärra det — och härtill mena vi sanningen, den obehagliga men dock helsosamma sanningen, vara rätta medlet. Vi betvifla alldeles icke att fäderneslandet är våra politiska antagonister lika kär, som oss; påstå visst icke heller att hvar och en, som talar om hurusom Sve nska folket står hos sin Konung i en omätlig förbindelse, är ahyrd, servil och salarierad, vi misstänkte blott att de för mycket förblanda sig sjelfva med Svenska folket. Den enthusiasm de hysa äro vi långt ifrån att tadla, men de mäste dock besinna att den ej delas af alla, och derföre icke låta sig hänföras till utgjutelser, som på mängden göra vidriga intryck. Känslorna höra dem till, och angå ingen, men orden, en gårg utgångna höra under allmänhetens domsrätt. Många, kanhända de flesta af dem hafva Konungen att tacka för beferdringar, utmärkelser, ynnestbevis, eller bygga på honom sina enskilda förhoppningar, eller hafva genom personlig beröring blifvit till honom attraherade — ty vi tvifla icke på den höga personlighetens förmåga att attrahera och fästa vid sig allt som kommer inom hans krets. Allt sådant är blott personligt, och ehuru de kunna vara många nog, som befinna sig i denna kategori, så utgöra de dock icke en bland 41000:de knapt en bland 10000:de af hela folket. Ingen kännare af menniskonaturen kan neka att allt sådant, som vi nyss nämnt bidrager att ingifva tillgifvenhet, devouement. Komma nu härtill hvarjehanda stickord af pressen å motsatta sidan, så tillblandar sårad egenkärlek skärpa idevouementet, och så är, jemte lofordet öfver Konungens välgerningar, stickordet till adet otacksamma och obändiga Svenska folket straxt färdigt att flöja öfver tandgårdens hägnad. Men de enskilta passionerna böra offras åt fäderneslandet, och man bör ej låta sig hänföras af den att väcka passioner mot den man vördar och är tacksamhet skyldig. Vi vilja åter tala om en liten historia. En Herre gick uten gång att bese sina egor. Honom följde hans trogna hund. Vid vägen gingo kor i allsköns enfalldighet och betade. Dem började hunden att antasta — om han härmed ville påminna dem, att de hade Herren att tacka för sådane goddagar, och att de borde tänka: Deus nobis hec otia fecit, det veta vi icke — allt nog han skällde på dem och de tålde en stund, men slutligen grep det dem. De retade sig tillsamman och stormade löst på hunden. Hunden tog genast till flykten och retirerade bakom sin Herre eller rättare sagt under honom mellan hans ben. Men kohopen kom som en Getingsvärm kring honom och han hade rätt svårt att reda sig för dem. Så blef han för hundens skull illa utkommen för sina eljest så fromma och beskedliga kor. Derföre heter det icke utan skäl: Gud bevara oss för våra vänner, våra fiender reda vi oss nog för. Personliga sympathier och antipathier inverka mycket på våra åsigter, och visa samma föremål i helt olika dager för olika personer. Våra egna handlingar och deras som vi äro tillgifna stå alltid för oss i ett fördelaktigt ljus; deras som vi äro afvogt sinnade mot deremot i ett ofördelaktigt. De må vända sig huru som heldst, så är det oss ändå aldrig till lags. Hos en och samma person ser den ena idel förstjenster, den andra idel fel. Derigenom blifva omdömena, vare sig utländska eller inländska, så stridiga. Såsom mycket devouement är blott personligt, så är ock mycken opposition blott personlig, härrörande blott af svikna förhoppningar, af mera gynnades företräden, med ett ord af afvoghet uppkommen genom enskilda förhållanden. Och från denna personlighet en öfverdrift, en ytterlighet å ömse sidor. Sådant bör fosterlandsvännen taga sig till vara för. De personliga sympathierna och antipathierna är den stora allmänheten fri för, men den har vissa nationala sympathier och antipathier, som mycket inverka på dess åsigter af sakerna, den har en viss nationalkänsla, eller national stolthet. Man kan kalla det en sjelfviskhet, ty nationer äro ej mer fria för sjelfviskhet än individer, emedan de bestå af individer, af fattiga syndiga menniskor. Denna sjelfviskhet får man likväl icke stöta för hufvudet, om man vill stå väl hos sin nation. Och att stå väl hos nationen är väl för en konung vigtigare än att stå väl hos hvilken annan som heldst, ty — Kungen kan allenast hvad folket kan. — En ny tidning lärer hafva börjat att utgifvas SS Famn Lalla I Sr. an RER MILL RAR re