Aftonbladet – 11 maj 1841, sida 1

cHvarföre detta moln på din panna, min Siri? sade han. Frukta ej min stränge broder. Han skall, han kan ej åtskilja Oss.n aNej, icke så länge du älskar mig, svarade Siri. aTy hvem kan väl skilja dem, hvilkas föreningsband heter kärlek? Nekar man dem att vara tillsammans i lifvet, så tveka de ej att välja döden, och då sammanknytes åter deras föreningsband, olösligt för menniskor. cFörjaga dessa dystra föreställningar,, återtog herr Bengt, och låtom oss endast skåda leende bilder af en lycklig framtid. Ty, Siri, jag har ryckt dig ifrån källans sorl, som underhöll ditt svårmod; och nu får du icke mera lyssna deråt. Hvem hör hvad lilla bäcken hviskar, när stormen far i det höga trädet? Det friskar kraften att brottas med vindarna; och när dessa lägga sig, bär åter trädet sin krona lugn och solbelyst, såsom förr. Den var skakad, men föll icke. dDu har rätt,, sade Siri, i det hon blickade upp med hopp och mod i det klara ögat. cFolkungen går lugn emot sitt öde; så göre också den maka han upphöjt till sig. Men jag kan icke dölja, att mitt fredliga sinne mycket lidit vid tanken på den söndring, som för min skull uppstått emellan dig och din ädla slägt. Ja, mina anförvandter rasa isin stolthet, svarade herr Bengt; stora ord fattas icke, och de kunna i sanning förskräcka qvinnor och barn. Men min Siri får icke rädas derför. Det är du sjelf, som åter skall hela hvad söndradt är., aHuru menar du?, frågade Siri med någon oro. aUtan din klokhet och själsstyrka förmår jag intet. Du har uppgjort en plan, tyckes mig. Säg, huru ämnar du emottaga jarlen