Aftonbladet – 10 maj 1841, sida 1

detta dok. Hon lefver nu ensam : här, sista. ättungen af en olycklig, förgäten slägt. — aSäg mig, min gubbe, hvar dväljes nu denna sorgsna jungfru? frågade åter min herre. dHon sitter derute vid källan, svarade tjenaren. Der, trifves hon bäst, der upphöra hennes tårar att rinna, bet är liksom om källans sorl sjönge tröst j hennes själ Dessa ord väckte herr Bengts nyfikenhet och han gick till anvisadt ställe, der han fann den sörjande flickan. Störd i sin enslighet uppreste hon sig, och ehuru. sorgen lagt liljor på hennes kind, hade likväl en ros gömt sig qvar under dem och nu glödde fram vid anblicken af honom. Min herre stod länge stum al förvåning och betraktade henne, ty en. mera fager jungfru hade han aldrig sett. Hvad han sedan sadestill benne och huru hon svarade honom, kan jag icke berätta er. --Men nog af, han förde henne. till sin häst, hbvarmed en tjenare nyss hade uppsökt honom, och till hälften. emot, till hälften med hennes vilja lyfte han Siri. i sadeln. : Så förde han henne isin famn, genom skog och mark, till Ulfåsa gård.n aDet var tappert gjordt! utbrast Olof. Så gick det till hos våra förfäder, hvilka, så hedningar de voro, likväl med en egen älskvärd hurtighet : bedrefvo sina frierier. . Grät flickan, som de röfvat, i tre dagar, blef hon ändock nöjd på den fjerde, ha, ha, ha! Men, berr sändebud, niochar så tillfredsställande. besvarat: min sista råga, att ni väl kan säga mig, buru Bengt Lagman emottog der underliga kappan; sem jarlen skickade honom., j cHvad var det för en kappa? frågade nu fleee al väpnarne nyfiket.