Aftonbladet – 10 maj 1841, sida 1

af. Den skarpsyntaste bland dem, en jarlens gamle trotjenare, hvilken vi vilje benämna Oiof, trodde sig derföre kunna gissa, hvarifrån främlingen kom. Mig förekommer det, sade han, csom vore du hemma hos lagman Bengt på Ulfåsa. Då kan du väl säga oss, om ryktet talar sant om Siri den fagras :skönhet. aBästa bevis för denna sanning, svarade den främmande, där min herres kärlek till henne. Du kan väl äfven säga oss, fortfor Olof, chvar din herre fann den sköna rosen, om det var i vildmarken eller i en odlad apelgård? aDu frågar mycket, förvetne man, svarade främlingen; men något är jag väl skyldig er för den bänk jag sitter på och det mjöd jag drickör. Jag vill derföre besvara din fråga. Herr Bengt förlustade sig en dag med jagt och kom aflägse bort i skogen, der han tillförene ej hade varit. Der fann han ett litet hus, undangömdt ibland gamla björkar, hvilkas långa -hängen rörde sig för vinden, liksom de velat bortsopa mossan ifrån det gamla taket. Min herre steg ditin att släcka sin törst. Kom så emot honom en gammal man, som tycktes. vara en tjenare i huset. Han frambar en skål med det friskaste vatten. Den ädle folkungen drack och skådade sig sedan omkring uti stugan. Der stod en harpa, hvars strängar hade sprungit: och ett sorgedok hängde deröfver. aHvem tillhör detta? frågade herr Bengt; och hvarföre-är icke harpan strängad och hänger sorgens drägt öfver henne?, aDet är Siri, min goda herskarinna, som detta tillhör; svarade den gamle. aHennes fader har blifvit död; derföre sjunger hon icke mer, och derföre bär hon