Aftonbladet – 8 maj 1841, sida 3

rn nn Fattande honom med en herkulisk styrka midtom kroppen, efter att hafva ryckt vapnet ur hans händer, kastade Langlois honom med ens i hafvet... När badarens båt åter anlände till hamn, hade väderleken förändrat sig; och de spatserande i Brighton, skingrade genom ett plötsligt regn, hade nyligen begifvit sig in i hotellet. Ett enda åkdon höll hårdnackadt stilla vid samma hörn af kajen; det var doktorns enspännarvagn, hvars kusk ännu väntade på honom. Utmattad, och flåsande egde dock Langlois styrka att släpa sig fram ända till madame Nanteuils port; derifrån han skyndsamt tillryggalade de få steg, som förde till hennes kammare. Fönsterluckorna voro ännu ej fullt öpnade, och en blek halfdager upplyste med möda rummet. — Räddad! ropade han, räddad! i det han nedsjönk. Tag här, tag denna väska; det är hans. Han öppnade sin väst, som var fläckad af redan stelnad svart blod. Vid åsynen af detta blod och denna man, uppgaf madame Nanteuil, hvilken sir Robert sökte hålla uppe och vid sans, genast ett häftigt skri, hvarefter