Aftonbladet – 8 maj 1841, sida 2

— — — rr Ä—Ä — Ett gåfvobref med namn och sigill, — en skänk, som jag väntar mig såsom ett prof på er sista artighet ..., i — Kom och tag det! ropade Bernard, ryckande ur sin ficka en knif, som han hastigt drog ur slidan. Nå låt gå! en af oss båda är nu således en för mycket här på jorden! — Af förtrytelse deröfver att doktorn svängde detta vapen med raseri, störtade sig Langlois på honom; hans kraftiga nåfve fattade Bernards hand, och gjorde hans vapen onyttigt Sökande i hans fickor, fick han snart fatt på väskan, men i det ögonblick han fattade uti honom, kände han sig träffad i bröstet af Bernards hvassa knif. En så häftig stöt skulle kommit en hvar, annan än Langlois att svimna. Förbittrad, nästan ursinnig samlade han sina krafter, och ånyo rusande mot doktorn, sade han: . — Man har en gång anklagat mig för att hafva bragt en menniska om lifvet; det må blifva en sanning denna gången! Nu är turen hos dig, du der .ondes doktor