Aftonbladet – 8 maj 1841, sida 2

anom i stoftet. Hvad Hr Prostens aringa perason) angick, så erkände han ganska väl, att dhan icke vid riksdagen spelat — (vi bedja om förlåtelse att pennan här föll Ref. ur handen, så att han så när hade tappat bort de sista orden af meningen) — anågon utmärkt rolls; men ahan vågar, (Gudilof) alikväl tro, att i de styeaken, som honom egentligen bordt vara, har ehan någorlunda gjort reda för sig), och han anser sig ieke behöfva avädja till Ståndet med den afråga, com jag, säger Hr Prosten, avarit en så clumpen riksdagsman som man inför en viss cpublik velat hånande framställa mig — eller com mitt beteende varit sådant, att jag förtjent att derföre utpekas kring land och rike på sätt asom nu skett.n I hufvudsaken förenade sig Hr Prosten med Grefve Horn i förslaget att anslå 400,000 Rdr årligen till betalning af skulden, och har hembär åt Grefve Horn och Prosten Stenhammar samt de öfriga värde Utskottsledamöterne, som instämt i den första reservationen, sin tacksägelse för den utredning och de upplysningar, som der blifvit lemnade. (Hr Foenander har deremot icke fått någon tacksägelse han, stackare, för sin motutredning, ehuru den är ändå mera upplysande. Hr Berlin tinner endast, att den leder till samma resultat !). Han finner att cehuru en sådan utredning kan, snart sagdt, i coändlighet varieras, är dock så mycket der cigenom ådagalagdt, att intet ord är sannt af aallt hvad man i lösa rykten, smutsiga karikaaturer och halfqvädna visor velat inbilla Svenaska allmänheten. Slutligen medgifver han, att icke den allra bästa hushållning med ministeranslagen ägt rum och att icke de allra klokaste mesyrer blifvit vidtagne att mota och afhjelpa det onda; äfvensom det var illa, att saken ej framlades för Ständerna; men på andra sidan har allt det klandervärda tillhört en längesedan förfluten tid, och att i sednare tider ändamålsenliga åtgärder och sträng hushållning iakttagits. cKanske, tillägger han, atorde det ock få ingå i räkningen, att den högre personlighet, mot hvilken ensam all skadeglädjen och hämndlusten finnes vara riktad, har förtjent en helt annan tacksamhet, än den man nu åt hans vördnadsbjudande ålder vill bereda. aHistorien,, menar Hr Prosten, cdömmer en dag mellan den store mannen och de små pygmeer, som koaliserade löpa till storms emot honom, och Hr Prosten ändar med en önskan, att man aldrig må kunna tillämpa Gustaf den I:s yttrande: aDen tid varder kommande, då Sveriges rikes inbyggare skulle vilja åter upprifva mig ur jorden, om de det förmådde.x Vi bedyra, att vi, vid genomläsningen häraf, i förstone blefvo riktigt förbausade. År det möjligt, frågade vi oss sjelfva, att Aftonbladet så illa handterat Hr Prosten — att vi hafva hånat honom, bespottat honom, förtrampat honom, utpekat honom, kallat honom lumpen, och slutligen lemnat honom såsom ett hjelplöst offer? Lyckligtvis hafva vi, vid jemförandet af Hr Prostens jemmerklagan med de omdömen, som om honom stått att läsa i Aftonbladet, funnit att alla dessa misshandlingar existerat endast i hans egen inbillning. Allt hvad vi sagt om bemälde Prost innefattas nemligen i korthet deri, att han uppgilvits såsom en af de ledamöter, hvilka inom Ståndet befunnit sig allra längst till höger, eller på det gamla systemets och allenastyrandets sida. Ifall blotta underrättelsen om eller framhållandet af denna omständighet innefattar hån, bespottelse och förtrampande, så har Hr Prosten ju gjort allt, för att sjelf bidraga dertill genom sina quand-memex-försvar för alla ultrakotteriets åsigter. Hela PresteStåndet vet ju dessutom, att Herr Prosten under Riksdagen varit, jemte Hr Professor Bolmåer, och ett par andra, en af Hr Erkebiskopens trognaste adjutanter, och i det fallet stått honom nästan närmare, än till och med Prostarne Agrell, Hallbeck och Lalin, m. fl. . En beskyllning medgifve vi likväl vara riktig, och den är att vi wfpekati Hr Prosten: vi hafve nemligen vid ett par tillfällen kallat honom en Berlin; men vi kunne åtminstone icke finna att deri lister någon osanning, då Hr Prostens person icke i och för sig utgör ett flertal. Vi hafve icke ens gått så långt, att kalla Hr Prosten för giftig, sisom han gjort med Aftonbladet, vi anse honom tvertom i det hela mycket oskadlig, och på sin höjd löjlig, då ham i ogjordt väder far ut emot jurnalismen, för det den låtit honom synas just på den punkten, der han sjelf med all gewalt velat ställa sig. Slutligen tro vi äfven, att Hr Prosten misstagit sig till sin egen nachdel, då han liknat sig vid en mask som krymper, och det i följd af Aftonbladets misshandlingar. Så vidt vårt politiska ögonmåitt ej bedrager oss, har Hr Prosten genom sina beteenden tvertom betydligt tilltagit i dimensioner sedan sin ankomst från Skåne. ess — — Man berättar, att vid mottagandet af den förliden gårdag ankomna depeschen från Washington, angående Presidentens i de Förenta Staterna, General Harrisons död, en stark tvekan skall hafva uppstått, huruvida hofsorg borde anläggas eller ej. cA ena sidan skall man hafva anmärkt, att ifrån hofsorgen äro uteslutne: