Aftonbladet – 7 maj 1841, sida 2

gans förhållande till nationens tänkesätt om systemet i allmänhet och om representationens förbindelse att noggrant bevaka hushållningen med allmänna medel. Doktor Thomanders anförande i samma Stånd förtjenar äfven att betraktas. Vi införa här det förra af dessa anföranden, och skola låta det andra följa i morgon. Kontraktsprosten Hallström yttrade sig som följer: cUtskottets svar å Riksståndens gemensamma återremiss lemna för omdömet ingen bättre ledning, än det förut afgifna betänkandet. Atskillige reservanter hafva deremot ånyo sökt ej mindre mildra det vidriga intryck, som saken i sig sjelf väcker hos hvarje, de konstitutionella formerna tillgifvet sinne, än ock genom bibragta upplysningar sprida någon dager öfver de dunkla föremålen. Men, efter den summariska utredning, som de åstadkommit på den hypothetiska grund, att utgifterna varit alla år lika, eller ständigt uppgått till samma belopp, hafva de dock icke förmått uppbringa sin argumentation längre, än till den, af ofvan angifne hypothes, nogsamt beroende slutsats, att kassans obestånd iceke egentligen härledt sig från utomordentliga och ovanliga utgifter, utan från de kostnader, som uppstått genom successift ökad skuldsättning. För min del vet jag knappast, om saken, genom denna uppställning, mera vunnit eller förlorat: nästan synes mig, som den antagit en dystrare uppsyn, i följd af den tillkomna färgläggningen. Den ursprungliga skuldsättningen måste väl dock häntyda på ovanliga omkostnader; och innan det åtminstone om dessa blifvit afgjordt, att de haft stora fosterländska syftemål, är ofvanberörde slutsats icke ens i någon måtto urskuldande. I vidrigt fall, eller derest medlen skulle blifvit använda på neg ringhaltiga och icke väsendtliga föremål, så förefinnes ju ett tvåfaldigt ämne till sorgliga betraktelser: först att finanserna blifvit illa medtagne genom icke beböfliga utgifter: och vidare att de, efter sitt iråkade förfall, blifvit illa skötte. Bristen i kabinettskassan har dock icke kunnat vara en hemlighet, sluten inom förvaltarep. Kassan har varit underkastad granskning; årliga revisioner af Kongl. Maj:t anbefallda, och sedan bristen således blifvit kunnig, måste väl oek uppmärksamheten varit i serdeles måtto riktad uppå dess betäckande. Hvilken undskyllan kunde väl då ligga innefattad i den uppgift, att obeståndet förnämligast härrört från de dryga kostnader, som åtföljt den ökade skuldsättningen! — Men jag lemnar helt och hållet den bana, på hvilken reservationerna inledt, så myeket heldre, som jag ieke der tycker mig finna något trösteligt ljus och jag så vida beträdt densamma med obehag, som den fordne förvaltaren icke mer finnes i lifvet och kan uppträda till sitt försvar. Det är, såsom mig förekommer, egentligen endast ifrån tvenne serskilda synpunkter, som man, efter att hafva erkänt, att den förevarande bristen i Kabinetts-kassan icke i grundlagsenlig ordning tillkommit, kunde förorda dess erkännande och betäckande genom ett extra anslag. — Ett skäl härtill vore, och det ganska talande och kraftigt, om de summor, som nu utgöra den betungande bristen, verkligen blifvit på ett ändamålsenligt sätt använda för Rikets sannskyldiga gagn och upprätthållandet af dess värdighet. — Men i detta afseende iakttaga de värde reservanterne en sträng tystnad, och hafva jemväl, om jag ej felar, i de vid förra betänkandet bifogade reservationer yppat ett eller annat tvifvel. — Också, då en summa af 238,000 Rdr åtgått till löneförbättring åt 3:ne i Stockholm boende embetsmän, ambassaden till Moskau ensam kostat 143,000 Rdr, 42 andra tillfälliga beskickningar tillsammans mer än 112,000 Rdr, icke obetydliga summor medtagits till presenter, som man sedermera funnit kunna alldeles umbäras, såsom vid afslutande af traktater, t. ex. de, som uppgjorts angående handeln med Finland — —; så är man, föreställer jag mig, ieke serdeles hugad att, i förberörde syftning, tillvägabringa någon strängt bindande bevisning. Den omförmälda löneförbättringen är imedlertid ganska anmärkningsvärd. Ty skall den icke vara i strid med grundlagen och innefatta ett öfverskred af Rikets Ständers anslag på 2:dra huf vudtiteln, så torde den böra häntyda på det förhållande, att våra diplomaters befattning nu för Itiden icke dermed absolveras, att de bevaka en Istats allmänna angelägenheter, sådana, som de Ifrån folkens ståndpunkt låta sig uppfatta. Men li sådant fall må det ursäktas, att man, serdeles sedan vi upplefvat det exempel att vid vigtiga förbunds afslutande den penningesumma, som den ena kontraherande makten aflemnat, icke influtit i den andras skattkammare, och sålunda iklädt sig egenskapen af en stats-intrad, kän