Vid denna fråga upplyftade madame Nanteuil stolt sitt hufvud. — Min man! svarade hon ; min man! han har nyss rest sin väg, Langlois, med påstående, att ni är min älskare! — Jag, madame? ack! jag är endast eder vän, eder tiilgifne..... — Min vän!.... afbröt hon, räckande honom sin hand. — Detta är mig obegripligt, fortfor han med nedslagenhet; ännu förstår jag ej, hvarföre H. Nanteuil rest sin väg; och ännu mindre begriper jag, hvad doktor Bernard hade att göra hos er. — Emedan er ädla och högsinnade själ ej förstår sig på det nedriga och lågsinnade, Langlois; emedan ni har hjerta, och är ur stånd. att begripa de låga passionerna, de förhatliga och rysliga brotten. Doktor Bermard hade ej för afsigt att mörda mig, Langlois; han Har redan gjort det tvenne gånger och säkert, genom förtalet och skymfen, som äro hans vapen: han ville tvinga mig, att inom en månad ingå en äktenskaplig förening med honom.... — Aktenskaplig! med honom! huru skulle :det vara möjligt! det är en dröm, en galenskap! inföll Langlois, skarpt fästande ögonen på madame Nanteuil. Huru skulle ni kunna ingå en sådan förening med denne man? Hvad hans dristighet angår, så är det jag, jag ensam, som vill tukta den. Jag vill hafva ögat öppet och handen beredd. — Men ni vet icke, Langlois, att ni ännu mera komprometterar mig; ni vet icke, att det är denna dåliga varelse, jag har att tacka för alla mixa olyckor: Ar det icke han, Sem Om en stund ämnar göra baron Nanteuils h:stru till en anklagad, brottslig qvinna, som. blifvit otvergifven af sin man? Är det icke han, som kommit Rudolph att tro på den löjliga fabeln om en intrig med er, er, som jag dock så mycket aktar — skyndade hon sig att svara — aktar som en vän, en bror.....