BADAREN 1 DIEPPE, ) AF ROGER DE BEACUVOIRE. IX. — Langlois! ropade hon, med uttryck af glädje och lycka. I detta utrop låg en tyst tacksägelsebör till Gud. — Ja, Langlois! svarade badaren, närmande sig henne i en ställning, som tillkännagaf den aktning han för henne hyste, i det han mot henne rigtad en talande och öm blick. Hans kläder voro dammiga, hans utseende blek och tecknadt af sinnesrörelse. — År det väl möjligt, att ni skulle vara sårad: återtog madame Nantenil, tänkande på det skott, hor nyligen hört, Tala! ack! tala då! sade hon, me sina darrande händer kännande på badarens grofyv kläder. — Lugna er, madame, jag är icke sårad: jag ha de kunnat blifva det; hör här händelsen. Min mot ståndare, som är mig en obekant person, och son kom hastigt gående från edert hötel, efter det skä rande skri, som ni nyss förut uppgifvit vid dett fönster, begagnade sig af det ögonblick, då jag, son trodde honom vara en röfvare, fattade häftigt ut hans kappa, för att rikta hans försvarsvapen emo mig; men detta. vapen slog min hand undan. Då gick han två steg tillbaka, sigtade på mig och los sade sitt skott. Det är en Guds skickelse, att dett: ej träffade mig. Hvad kunde detta vara för en-us ling? jag känner honom icke, men jag vill lära kän na honom. — Denne usling är doktor Bernard! o! ja, en us ling! .... återtog hon, med en till förtviflan grän sande rörelse. — Ville han då kanske mörda er? Eller hvar ä då er man? ) Se Aftonbladet för den 24, 27, 22. 30 April, 1 3, 4 och Maj.