— Kan jag väl göra det? Med er? Langlois! Det vore att gifva vunnen sak åt misstankarna, åt den vanära, som ej skulle kunna-undgå att träffa mig! Och hvad doktorn angår, bör han väl få triumfera öfver min flykt, för närvarande, då vi båda kunna med ett ord böja honom till jorden! för närvarande, då jag vet, att han är Commodorens mördare! — Ni vet det, ni också! afbröt Langlois, med ett uttryck af förvåning och glädje. i — Han har sjelf ej gjort sig möda att för mig dölja det; han är i besittning af sir Southwels gåfvobref, och han djerfves föreslå mig, att med mig dela den egendom, som detta dokument försäkrar; mig om! . — Det var således han! Jag har då ej bedragit mig! Ack! Min hämnd! Hämnd! 1 morgon, madame, i morgon skall denna man hafva återlemnat till er detta dokument. Jag ger mitt hedersord derpå, att jag i morgon skall hafya det i mina händer! — Hvad ämnar ni då göra? — Hämnas oss båda två; äro vi då icke båda denne mans martyrer? Ack! Hvad Gud är rättvis! Gud, som låtit honom omsider i sin ordning falla 055 händerna! — Nyss på stunden, när ni såg honom flykta härifrån, bar ham på sig detta papper, hvaraf han vill göra sig ett vapen mot min fattigdom ...men, det skall ej ske; o! Det bör ej få ske. Ni gör rätt, Langlois, deruti att ni anropar denna Gud, som, ! under det han utöfvar en dröjande rättvisa, räffar den: elake, som gäckar honom; sjelf är han oss i denna stund till hjelp, min vän. Ja, förtfer hön, i det hon på badaren kastade en blick, full af obeskriflig ömhet; ja; min undergång, min olycka -— jag välsignar dem, Langlois, emedan Gad lemnar mig frihet, frihet att tillhöra dig, .... Vill du det?