— Och baronen kunde sätta tro till? ..... — Han, ack ja! han var isbehof af en förevändning, för att kunna gifva färg åt sin flykt, och han tog denna; den af hans skuld och missbelåtenhet i sin ställning var den hufvudsakliga. Men menniskorna äro aldrig nedriga till hälften. — Således, ni är nu ensam, ensam och fri..... afbröt Langlois, sprittande af förhoppning. Ack! hvad jag tackar dig, mina Gud! hvad jag är lycklig, som kommit i tid! — Huru då! hvad kan vara er mening? frågade madame Nanteuil, sökande iakttaga en värdighet, en hållning, hvilken var långt ifrån hennes bjertas naturliga. — Min mening!.... att,.... fast mi är i brydsam belägenhet och öfyvergifven, jag ännu återstår . att, fastän denne usle doktorn hotar er, jag ej mera skils från er. — Skulle ni då eljest velat lemna denna ort? -— Hvarföre skulle jag stannat här? När man älskar och lider, bör man byta om luft; och en sjöman, har ej han hela verlden för sig? Då jag dagligen såg er vid barenens arm, sade jag för mig: Hon älskar honom; hon är lycklig? En qväll imedlertid, då jag förde er i min båt; såg jag er gråta, och sade dervid till mig sjelf: Skulle jag väl kunnat bedraga mig?o Ni såg På mig, likasom hade ni velat säga: Langlois, Di år lycklig, ni! Ni har hafvet, och plantorna och blommorna på stränderna, att njuta utaf; Di lefver ett verksamt lif; ni ror med er båt, och sjunger om qvällen, när stjernan tindrar. Men jag! Jag lider-brist på luft och frihet, min vän.o — Nå väl! Denna luft, denna frihet — er mans skiljsmessa återgifver er dem; och hvad fattigdomen angär; så har jag händer och armar. Ack! Ni skall ej behöfva oroa er; jag är ju till hands! Låt oss fly med morgondagen! Hafvet är fritt för alla. Låt oss fly; låt oss begifva oss dit vi vilja, dit ni villt