Aftonbladet – 5 maj 1841, sida 3

SEE Pp, VI SSUtLISJURAR YH Ulla, all UuCct SomM O verskjuter hvad man vanligtvis menar med godt oc brukbart, är flård; men det gamla ordspråket: asoi man är klädd är man hädd står fast ännu i vår dagar, och jag förmodar, att det för mängden mina landsmän ej kan vara likgiltigt, om den end Svenska trupp, som besöker främmande länder, stå hvad munderingens fullkomlighet beträffar, i bred med eller under andra hyfsade nationers. Arbetsmunderingen består af en, med vadmal e! ler groft kläde fordrad, buldanströja jemte ett på d:o byxor, utan foder. För denna del af beklädne den finnes ingen underhållsprocent. Någon väst ha aldrig kronan bestått. Persedlarne utfår Artilleriste på år, d. v. s. för en nominell brukningstid af 36 dagar. Derunder infalla cirka 60 Sönoch Helge dagar då, enligt Re:gs Order, alla, med undanta af kockarne, skola vara blåklädda. Den lindrigast tjenstgöring, som hittills egt rum, bar icke lemna mer än 3 nätters frihet mellan vakterna; men oftas ty värr, mindre. Den dagen då Artilleristen kom mer på och åtminstone 4-3 af den då han komme utaf vakt nyttjas blå mundering, äfvensom på d mellan vakterna, alternatift med artilleriarbote in fallande arrestantbetäckningarne. Hvar 6:te måna ligger han på Yjökastellerna och nyttjar blå kläde hvarannan dag. Huru man således vill räkna, ka han icke slita arbetsmunderingen mer än 2 hvarda gar af 4 — 45350 af 300 eller högst 5 månader på 4 ret. Men härifrån afgår ytterligare 2-3 af den mins 6 veckors långa exersistiden, antaget, att han d till och med hvar tredje dag skulle göra artilleriar bete och i 4 månader måtte klädningen kunna räc ka, om den ej vanvårdas. Visserligen kan en stör re slitning ega rum, i fall karlen skulle vara permit terad; men då är han också skyldig att sjelf best sig arbetskläder, om de han vid kompagniet utfått c stå bi. Största beviset uppå, att truppen i denn väg ej lider någon nöd och att, åtminstone tröjorn. hålla ut då de ej missvårdas är, att ett större anta Artillerister vid slitningstidens slut uppvisa nästal obrukade samt begära kontant betalning, efter kro novärde, för dem de in natura då skulle erhålla Dessutom pByttjar hundratals bland stadens arbetsfol sålunda förtjenta, af Artillerister sålda tröjor. At truppen kan, om den vill, obegagnade gömma sin egne kläder är således klart. De klädesplagg, som nyttjas, vid artilleriarbetena kunna ej hållas snygga; men väl hela. Äfven on de på morgonen uppdragas splitter nya, äro de re dan vid middagstiden ofta till ytan förderfvade a tjära, rödfärg, kolstybbe, rost, kanonsvärta o. d. Ki blå mundering vore dervid otjenlig. Alt buldansbyxorna, enbart nyttjade, icke skydd den i fria luften arbetande karlen mot köld och kal väderlek, är sannt; men deremot ogrundadt, att nå gon vid dylika tillfällen förbjudes taga sina blå byx or inunder. På samma sätt begagnar soldaten sil kollet eller jacka under buldanströjan, och någr kompanier ega ett serskildt ställ med afskurna skört Genom Regements-Order är anbefalldt, att trupper skall hafva två par byxor på sig, om väderleken ä kall under cexercistiden. Men omvårdnaden om truppen sträcker sig e blott till dess klädsel; födan utgör också en huf vudsak. Sjöartilleriets matinrättning, som lemna karlen 3:ne mål om dagen för 5 sk. bko, hade al drig kunnat bära sig utom dryga förskotter å kom panichefernes sida, under svåra år. Huru mycke de samla i tjensten kan jag icke bedöma; men vä vet jag, att bland de sex stycken kompanichefer som aflidit sedan är 4825, då Regementet uppsat tes, ingen enda lemnat någon förmögenhet, och de flesta sina efterlefyande anhöriga i ytterst knapp: omständigheter. Att de få af manskapet, som för dagen äro frie då Kongl. personer besöka staden, icke tillåtas gi från kassernen utan i blå mundering, eger sin rik tighet; men detta rör ej dem som bestrida artilleri arbeten. Desse kunna, på varfven, både ses oci hafva troligen också varit sedda, i sina arbetsklä der, af bemälte höga personer. Hvarje rekryt lär sig, utantill att alla klagomå skola ske hos närmaste förman till den, af hvilker soldaten tror sig lida orätt. På kompanichefe klagar han direkte hos tjenstgörande majoren och om denne ej lyssnar, hos mig. Må den stiga fram som kan bevisa, eller ens säga, att vi någonsin ne kat afböra en underhafvandes klagoniål. Påståendet, att jag vid rekryters approberanie pröfvar och godkänner deras frejd efter längdmätt förtjenar intet svar; men i anseende till hvad som derjemte yttras, rörande korrektionsinrältningarnes och fingelsernas befolkande, bifogas Hr Proster Witts skriftliga intyg, öfver beskaffenheten af all: de, under hans tjenstetid, af mig approberade re kryternes till Regementet medförda prest-attester Kunde lagens bokstaf användas lika mot alla, skull måhända ingen enda samhällsklass finnas, som e inom sig hyser sujetter för både korrektionsinrätt. ningar och fängelser. Att så förhåller sig i anse ende till behofvet af fattighjelp, derom vittnar dag: liga erfarenheten. Ingen är, och ingen måste var: så noga observerad i allt sitt görande och låtand som den värfvade soldaten; men de derigenom drab. bande tilltalen, eller till och med bestraffningarne vittna hvarken om en förderfvad natur eller sämre moralitet än som torde igenfinnas hos andra mer: obervende personer. Jag har svårt att fatta, huru någon kan vilja begagna tryckfriheten till tvätydiga yttrandens och sårande allusioners framställande inför allmänheten. Ej må man påstå, att tjenstemanna-missbruk finna som hvarken kunna bevisas eller åtalas af upptäckaren; hvilken således måste välja mellan att tiga eller genom romantiserade berättelser väcka de styrandes uppmärksamhet. Men om så vore, hvar: före låta känslan svärma och gripa, snart sagdt, 0möjligheter till höger och venster, för att kläda dem i sanningens lånta drägt? Undersökes cj det ofta nog skenbart felaktiga förhållandet med lugn och oväld, innan det oblida omdömet ger sig luft, skola aktningsvärda korporationer eller individer oförskyldt angripas, nyttiga inrättningar fördömas och tvedrägtens frön utsås bland medborgare, som för det helas bestånd borde samverka. Från en arbetsklädning har, måhända i god mening, resebeskrifvaren kommit ända derhän, att värfvade armåens befäl ej är värdigt föra landets söner mot fienden. Antagom att denna framställning blir trodd, och ett krig kort derpå utbrister. IT. a o tan Al aill då har