Aftonbladet – 5 maj 1841, sida 2

densamma som Ministerkassan. eller andra Hufvudtitelns anslag för Ministerstaten, utan Kongl. Maj:ts enskilda tillhörighet. Denna del af Herr Skogmans ordagranna yttrande, jemförd med Hrr Stjernelds och Ihres bestämda förklaring, att Kabinettskassans omförmälde borgensförbindelse i allt fall icke utgör någon gäld, hvilken må föutsättas hafva bordt på sådan grund, hos R. St. anmälas, innefattar allt hvad man i denna sak behöfver veta, för att bilda ett säkert omdöme om frågan, i hela dess vidd. All annan utredning af Kabinettskassans fordna och närvarande förhållanden är nu mera, sedan Hrr Skogman, Stjerneld och Ihre, på omförmälda sätt, ställt desamma i klar dag, icke allenast rent af öfverflödig, utan ock högst opassande, såsom innefattande en, visserligen icke åsyftad, men dock faktisk förnärmelse mot H. M. Konungens rätt, att icke genom R. St lida ingrepp i Dess enskilda affärer. Häröfver anser jag mig hafva. spridt tillräckligt ljus i ett föregående anförande, i hvilket jag, på ett som jag hoppas öfvertygande sätt, visat, dels att Hans Maj:t sjelf aldrig påkallat BR. St:s nu ifrågasatte biträde, dels ock att, såsom en följd deraf, att Kgl. Maj:t betraktar denna sak, såsom för sig enskild och af Staten oafhängig, den från Kgl. Maj:ts nu varande Regering till StatsUtskottet aflåtne skrifvelse, rörande anslag för Kabinettskassans undsättning, helt och hållet saknar en Kongl. propositions grundlagsenliga form. Två vigtiga skäl förena sig således att oeftergifligen ålägga RK. St. att, med gillande af StatsUtsk:s betänkande i ämnet, förkasta det serskilda förslag, som Utsk:s ordförande, biträdd af någre Utsk:s ledamöter, reservationsvis framställt. Det ena af dessa skäl är, att Grundlagens helgd vore ohjelpligen undertryckt, om R. St. med förgätenhet af deras pligt att värna och oförkränkt bibehålla landets Statsförfattning, öppnade vägen för de betänkligaste missbruk och företogo sig att bevilja Statsanslag i en för Grundlagen helt och hållet främmande ordning. Det andra är RB. St:s, af Kgl. Maj:ts f. d. Rådgifvare tydligt utvecklade obefogenhet att, utan någon af H. M. Konungen formligen gifven anledning, eller utan att Kgl. Maj:t sjelf någonsin ifrågasatt öfverlemnande till Statsverket af den, på sätt Hr Skogman uppgifvit, med Kgl. Maj:ts egne medel bildade Kabinettskassan, öfverträda den af förrbemälde f. d. 1edamöter af Kgl. Maj:ts Statsråd just i förevarande fall k!art utmärkta gränslinien mellan Rikets Statsverk å ena sidan och H. M. Konungens enskilda affärer å den andra. Då jag följaktligen yrkar ovilkorligt bifall till StatsUtsk:s betänkande, anser jag mig likväl böra tillägga några ord, till bemötande af anmärkningar, som på den sednare tiden blifvit i denna sak, ur politisk synpunkt, framställde. Redan i förra plenum antydde en Talare, uti ett med denna fråga närbeslägtadt ämne, att man här hade för afsigt att sätta Konungens Regering i trångmål. Må det, i anledning häraf, tillåtas mig fråga, om det ens eger sken afsannolikhet, att något af R. St. förorsakadt trångmål, i afseende på Statens sannskyldiga behof, skulle kunna inträffa för en Regering, som nu mera inom hvarje Hufvudtitel fått sig frikostiga anslag definitift anvisade? Och hvad fog äger man att sålunda kasta skugga på tvåra motiver? Hvarigenom hafva vi gjort oss föritjenta att på detta sätt ställas fram såsom föremål för politiska misstankar? Hafve vi verit fala för materiella fördelar, eller för några flärdens och fåfän gans utmärkelser? Hafva vi i Statens lifsfrågor ombytt öfvertygelse och förändrat åsigter? Hafva vi I svikit våra politiska vänners förhoppningar och visat oss såsom våra parlamentariska vedersakares förföljare? Hvar, i våra protokoller, finnes något spår, att vi, utan bestämdt angifna anledningar och utan städse iakttagen moderation, framställt erinringar mot K. M:ts Regering, eller att vi af den fordrat för mycket? En bland dagens stora frågor är, om Sverges grundlag någonsin skall blifva en sanning, och om Rikets Ständers majoritet bör i alla de ämnen, der från dess åsigter om hvad Rikets väl kräfver, en skiljaktig tanka är hos K. M:ts Regering rådande, fortfarande jlemnas utan uppmärksamhet och sättas å sido, på ierund af ensidig tillämpning af första raden i 4 R. F., som säger: Konungen äger att allena styra FRiket. De allmänna och enskilda förbandlingarne fom Kabinetts-kassan hafva mer än föregående tilldragelser lemnat upplysande bidrag till kännedomen fom allmänna tänkesättet hos dem, som nu mellan sig dela regeringsbördans omsorger. Till och med på de händer, der vi egentligen fästat våra förhoppningar på reformerande grundsatser och en bättre sakernas ordning, har man låtit oss ganska tydligt förstå, huruledes vi, äfven från samhällets högsta ståndpunkt, betraktas med samma frånstötande blickar, som läto förmärka sig hos den ofvannämnde Talaren i BorgareStåndets förra plenum. Oss har iman på den sista tiden gifvit — icke löften, men deras motsats! Man har således trott sig börå för oss tända en ny art af illusioner. Man har velat Tingifva oss fruktan. Man har antydt, att en enda Inyck kan framkalla ett ultima ratio. Man har sökt öfvertyga oss, att denna del af Skandinavien knappt nog någonsin kan emotse en enda skymt af den förbättring i Styrelsen, som den andra delen redan ttillegnat sig! Man har föreställt oss, att machiaTvellistiska styrelseåsigter äro till en viss grad alldeles oundvikliga för Sverge! Man har förespeglat oss fkonsiderationer, som man ansett böra besegra alla våra konstitutionella betänkligheter. Man har visat oss faeta, som vår undersåtliga pligt och vår egen vördnad för Rikets lagar bjuda oss att betvifla! Man har uttryckligen förkunnat, att vi helt och hållet misstagit oss i uppfattningen af vår ställning i egenskap af folkombud, då vi trott att våra förfoganden. våra beslut, våra önskningar, i fråga om en förbätt rad statshushållning och ett i öfrigt reformeradt statsskick, skulle mötas med något slags erkännande al derpå grundade anspråks rättmätighet och af vår be: hörighet att dem framställa. Nå väl! Om detta med afsigt gifna tänkvärda förklarande vore en till obegränsad framtid fortfarande lön för sexton nu tillryggalagda månaders mödor och arbeten, vid det IImest omfattande Riksmöte, som Sverge någonsin ägt, så hade vi sannerligen mycken anledning att beklaga oss öfver en förlorad tid och ett oss, ofrivilligt, åsamkadt, kanske för mångens enskilda välfärd skadligt misshag, men lyckligtvis äga vi en stor och varaktig, och, efter hvad man bör hoppas, för oss alla oafhändlig tillfredsställelse! Och denna ligger i för