Aftonbladet – 5 maj 1841, sida 2

u eller vid en kommande Riksdag skulle betala jenna skuld. MM——NMR IM DEN NYUPPTAÄCKTA BALANSEN I HALM: STADS LÅN. Efter löfte i Lördagsbladet, hvarest det nämnles om den beklagansvärda händelse med ett ifven i Halmstads län upptäckt underslef af tvenne uppbördsmän, meddelas här deras gemensamt ingifna förklaring, som närmare upplyser förbålandet: aTill Kongl. Maj:ts höga Brfallningshafvands i Halmstads län! aDet gifves tillfällen i lifvet, helgade af olyckans rättigheter, äfven då hon bär, det bedröfliga namnet af brott. — I det nyväckta samvetets uppsvallning, nedtryckt af den fasansfulla utsigt, som i stället för ålderdomens lugn hotar med vanära och straff — bvem önskar och väntar ej, att få börja sin förklaring med ödmjuka anspråk på medlidande? Sanningen är sträng, men guddomlig — vi äro svage, men menniskor! Förlåtelse derföre för det ursäktliga försöket att sätta ett straffbart förhållande i det blidaste ljus! Icke för att såra andra, men för att ställa olyckan i det försvarsskick, hvilket Gud sjelf anvisat henne, åberopa vi den milde Verldsförsonarens ord: Den som är fri från synd, kaste första stenen! Icke för att undandraga oss samhällets lagar, men för att framlocka deras blidaste ande vid behandlingen af vår bedröfliga sak, bönfalle vi om skoningsfullt deltagande vid berättelsen om den förelupna öfverdebiteringen å bevillningen uti Halmstads fögderi. Jag Haldin, får härvid anmäla, att hvad förflutna året 1840 angår, har öfverdebiteringen blifvit verkställd helt och hållet utan Kronofogden Sehuers vetskap, som icke eller med uppbörden haft befattning; samt att för åren 4834 till och med 1839 Schuer i så måtto haft kännedom om förhållandet, att sedan jag det första olyckliga året 1834, honom ovetande, öfverdebiterat, och han, som af uppbördsboken funnit det oriktiga förhållandet, deremot gjort föreställningar, erkände jag för honom den, i följd af min betryckta belägenhet, vidtagna åtgärden, samt att han då, af medlidande för den nöd, hvari jag mig befann, lät dervid bero. Sedan har jag dermed alltjemt fortfarit intill sistl. år. I början ville Kronofogden Schuer icke taga någon andel i de öfvertaxerade medlen, men lät sig slutiigen dertill förmås. Orsaken till detta mitt olyckliga företag är att söka i den omständighet, att jag till följe af de stränga uppbördslagarne för flera år sedan blef dömd betala nu mera aflidne Kronofogden Hoflings balans, hvari jag, som ådagalagdt är, icke hade ringaste del. Men icke nog härmed, jag blef äfven bunder till en fordran Hofling tillgodo, af 3 å 4000 Rdr, hvilken uppkommit på det sätt, att Hofling år efter är uppbar dels en del af min lön, dels debetspenningar, utan att jag derföre fick slutliqvid, men väl afbetalningar och att de qvittencer jag derå utgaf blefvo ansedda för skuldsedlar, emedan jag på god tro icke ställt qviltencerne nog fullständigt. För denna skuld och balans blef min egendom med qvarstad belagd, och slutligen cen hufvudsakliga fastigheten försåld, hvar igenom min kredit förlorades, sä att jag med hustru och 9 barn försattes i den svära belägenhet, att jag snart sagdt icke hade lifsuppehälle. I denna tryckande nöd blygdes jag att tigga, ehuru jag väl kände,att större delen af fögderiets innevånare gerna skulle gjort sammanskott. I stället föll jag på det olycksaliga råd, som frestelsen ingaf, och hvarföre jag nu lider. Jag Schuer, erkänner ock, att jag, på det sätt som Häradskrifvaren Halldin uppgifvet, blifvit underrättad om den öfverdebitering han värkställt. — Icke ägande styrka nog att mocstå den frestelse, i hvilken en gammal nödställd vän under de mest ömmade omständigheter inledde mig, glömde jag till en början allmän rätt för enskildt vanskap och menniskekärlek. — Men ty värr bodde behofvet icke långt ifrån min dörr. — Sjelf fattig, Uppbördsman i ett fögderi, mot hvars fattige och nödställde jag af ett vekt sinnelag nödgats till ett undseende, som för mig medfört skylldigheten att årligen betala betydliga rester kunde jag med stegrade lefnadskostnader och förknappning i påräknade inkomster icke utan bäfvan äse huru nöden var redo att infiytta i min boning, der en älskad maka och 6 bann hade de ömmaste anspråk på min faderliga vård. — Hvad skulle det väl blifva sedan tillfället en gång har gifvit och första afsteget från pligtens väg gjort? Jag förleddes at! emottaga en andel af de medel, som genom Öfverdebiteringen inflöto — en som jag inbillade mig ursäktelig ersättning för mine årlige förluster, och hvilken jag nästan vågar tro att ingen af fögderiets innevånare missunnade mig, om icke för den olycka hvari den nu bragt mig. — Slutligen våga vi gementsamt i djupaste ödmjukhet fästa uppmärksamheten deruppå, att vi endast genom dryga ackorders utbetalande kommit i besittning af våra tjenster, hvilka som Uppbördsbefattningar vid Landsstaten, icke äro försedde med sådane löner att en familjs fader deraf kan hafva en sorgfri och tarflig utkomst. — Utan tvifvel skall det röra hvarje upplyst och ömsint medborgare, när man tager i betraktande, huru staten, för många och å den ens sidan högst obehagliga göromål, ställt oss emellan knappa inkomster — stränya lagar — och stora frestetset. — Vi bafva väl icke egentligen rätt att klaga, ty förhällandet var oss bekant, men kanske skall äf ven vårt sorgliga exempel bidraga till behjertande af ett betänkligt samhällsförhållande. Kanske någo! olyckligt offer för framtiden derigenom kunde sko. nas. Och. att vi i vår bedröfliga och beklagans värda ställning icke glömt likars nöd, hoppas vi icke måtte tillräknas oss som en kall reflektion öf. ver främmade föremål, då det är en outsäglig tröst för den genom nöd brottslige, att utpricka de klip. por på hvilka han strandadt — alt varna och rupe till räddning, då Gud sjelf vill stödja sin ytterst: dom på denna grundsatts: 4ul hvad J hafven yjuT en af dessa, det hajven I ock gjort mi. Med vå jordiska sällhet, är det bestäldt, och blott tårarne: eller ångrens stunder. återstå, dock hoppas vi att bä de Gud och menniskor skola hafva förbarmande, di icke bristande menniskokärlek, icke slöseri och öf verdåd i lefnadssätt, blott olyckor, och bemödande om en torftig bergning störtat oss ij detta elände