Aftonbladet – 5 maj 1841, sida 2

lomliga besittning af en, åtminstone icke uppsåtligt lackad, riksdagsmannabana, i vissa praktiska fruker af våra tillgöranden, i medvetenhet af redligt yllda pligter, samt ändtligen äfven i vår på verldsistorisk grund hvilande öfvertygelse, att bemödandet ör allmänt väl — om än nu till ringa del förgäfjes — dock utgör samtidens heder och en borgen ör den kommande tidens lycka !o — Under titel af: aNågot om de afries fanfarer öfver utgången af BorgareStåndets votering om Kabinetskassan, stod i Måndags i Svenska Biet en af dessa ledande artiklar, hvari den sannskyldige visen uttalar sig, och om hvilken man kan säga med Simson, då han fann bisvärmen i vilddjurs-skråfvet: Af frossarenom utgick mat och sötma af den starke,. Enda skilnaden är, att ingen läsare behölver, som fordom filisteerna, i tre dagar fundera på gåtans lösning, emedan hvar och en genast förstår både dess betydelse och hvarifrån den kommer. Deri försäkras neml. att, alla eftertänksamma män, ehvad opinion de : än må tillhöra, skola känna sorg öfver sakens utgång, och att de som bidragit dertill, innan kort skola känna cånger; att, aingen med samasamvetsgrannhet och hederskänsla kan gilla den aränkfulla immoraliska taktik eller de sanna förchållandernes uppsåtliga fördöljande, hvarigenom aledarne inom StatsUtskottets majoritet beredt den aförmenta seger, hvaröfver jublandet nu höres ;) att, ingen som älskar samhällslugn med lagaranes välde, finnes, som ej önskat ett siut på den 46 månader långa spänningen emellan statsmakaterna och att handen må sträckas till försoning), ingen som ej sörjer öfver ett beslut, som askulle göra den söndringen obilägglig och oförsonlig,, utan aden högsinta moderationen och sjelfbeherskningen hos den, som man velat såra och förelämpa : aatt när sådane män, som en Sandberg, P. G. Svedelius, Geijer, Stenhammar, Säwe och Bergvall m. fl. samt i BorgareStåndet cen Helsingius, Lagergren, De Mare, Arnberg, Halling, m. fl. röstat för skuldens betalning, kan I anationen ej längre hållas i okunnighet om beskaffenheten af majoritetens i Borgareoch BondeStåndens beslut; att ryktena om korruptions bemödanden äro med infam beräkning utspriddas att candra personer än en Ekholm, Vailn, Fcoenander och dylika, hvilka gjort sig kända såsom partiredskap, der de visat sig så beredvilliga till genomdrifvandet af faktionens syften, måste uppträda såsom angifvare af slika skändliga bemödanden, om de skola vinna någon trovärdighet; och slutligen att cinga andra hafva en averklig anledning att glädja sig öfver detta beaslut, än de,som hafva revolution och republik elaer askildringar, till sin devis — inga andra med aett ord, än de averkligt fria hvilka stå bakom de afrie färdige, när de få luft, att först söndersliata och nedtrampa dem sjelfve, och som ej helaer nu dölja sin obändiga fröjd öfver detta beaslut, emedan det efter deras förmenande, skail cpåskynda den efterlängtade krisen, hvilken skulale närma dem till deras mål: å ena sidan den adrömda republiken efter en liten tids anarki, och cå den andra en dynasti-förändring. Detta kan man kalla ett sannskyldigt politiskt herdabref, utgånget från Öfverherden! Det är ett sådant språk ett blad talar, hvilket står under PresteStåndets ordförandes, Hr Erkebiskopen af Wingårds närmaste ledning och auspicier! Vi tage oss likväl friheten att fråga Biets patroner, om de tro sig i längden vinna på, att sjelfve eller genom sina stackars verktyg framställa såsom antingen förrädare eller verktyg åt dessa alla dem, hvilka i förevarande ämne vågat yrka på grundlagens helgd? Vi fråga dem hvad begrepp de hysa om rätt och orätt, när de pockande yrka såsom en pligt af hvarje man med heder och rättss känsla, att gifva häfd åt ett förfarande från Regeringens sida, som de sjelfve mnödgas erkänna hvarken kan juridiskt eller moraliskt försvaras? Det är sannt, de begagna här den gamla taktiken, att ställa fram en hög personlighet, och vi vilje äfven göra allt afseende på den naturliga benägenhet, som många hafva att uppoffra något för denna konsideration ; men då de devuerade gå ända derhän, att vilja tyda ett afslag på skuldens betalande såsom rent af en skymf mot personen, då de insinuerat, att ett sådant afslag skulle kunna förbittra en åldrig konungs sista dagar, eller till och med påskynda en abdikation (såsom det säges i Minerva) då de sålunda icke allenast etablera den Järan, att tillgifvenheten för regenten från folkets sida egentligen endast består i penningars tillsläppande, utan äfven i detta speciella fall hafva den oblygheten att likasom vilja göra personligheten oskiljaktig från penningen; — då de gjort allt detta oombedda — ty man måste göra Konungen den rättvisan, att Hans Maj:t för egen del aldrig inblandat sin personliga ställning i denna anslagsfråga —: då fråga vi, om de icke lemna ett nytt bidrag till den gamla, så många gånger bekräftade, men, ty värr! lika många gånger glömda, historiska erfarenheten, att ingen gjort konungarne mera skada, än royalismens blinde tjenare sjelfva, i sitt förryckta och öfverdrifna nit för den sak, de förfäkta. — ——t— — — Hr Borgmästaren Christiersson från Carlskrona bar begärt den rättelse till vår resumå af Borgareståndets diskussion öfver StatsUtskottets betänkande om Kabinettskassans skuld, att han icke yttrade sig för betalning af skulden, utan endast för ett anslag till dess amorterade, intill nästa Riksdag, då det Ne RA Sn Til ata Ce kung Ms ske RR