Aftonbladet – 5 maj 1841, sida 1

ÖVAT TE MPSFIUPRIFSYROSTESINETSTERE 7, BURATEIESEUIEE ASA BRAPICTES St TN s ;; i F. BASTMANS uti huset Af 9 i hörnet af Hornsocb le mmm äro klara och lättfattlige för en och hvar, hvilker gjort sig reda för vigten deraf, att svenska Repre sentationen eger ett stadgadt anseende -— hägnadi och vårdadt af samtlige Ordförande med samma urskiljning och sorgfällighet, som vanligtvis iakttages af hvarje, utaf hederns lagar beroende chefskap HBefogenhet och pligt mana, utan tvifvel, respektive Ordförande, att gifva ett moraliskt skydd ej blott ät hvarandra utan äfven åt de Riksstånd, hvilkas ledning Konungen anförtrott i deras händer. Jag talar nu icke om den enskilte Ståndsledamoten. Han — för sig sjelf allena en ringa individ, en obetydlig länk i den vidlyftiga riksdagskedjan — har intet annat skydd att vänta, än det hans klanderfria vandel förmår åstadkomma. Han måste hålla till godo smädelsen och förtalet. Han måste ofta betrakta sig såsom kalomniens försoningsoffer. Han bör så mycket mindre finna detta oväntadt, som den i värt land sällsporda tillvarelsen af cpublic spirit alstrat ett nog allmänt misstroende till verklighei:en af medborgsmannadygd. Han bör besinna, huru mycken möda man under närvarande statsskick haft ospard, för att på samhällets höjder icke allenast bortjaga all tanka på möjligheten hos svenska Representationen a! ädla bevekelsegrunder, ren fosterlandskärlek, orubblig ståndaktighet och uthållande politiskt mod, utan ock för att, såsom fix id, underhålla den, för de allmänna ärendernes lugna och jemna behandling, menliga, helt och hållet ensidiga föreställningen om svenska folkets otacksamhet. Den försakelse, de! tålamod, den fördragsamhet, det öfverseende, som under sådane tidsförhållanden, mer än eljest, fordras hos den enskilte Representanten, må likväl icke, utan inskränkning, begäras af ett helt Riksständ. Ståndsfördomar, kastintressen, partisinne, rörelseelement, privilegiianda, politiska machinationer, byråkrati, aristokrati, hierarki och demokrati, samt derifrån härledda riksdagsbeslut, kunna visserligen offentligen skärskådas, ogillas och klandras, så mycket man behagar; men om impulserne till ett Riksstånds handlingssätt bedömas från samma synpunkt, som vid en föregående Riksdag, då Bondeståndet, under de betänkligaste företeelser, resolverade sig att bibehålla indragningsmakten, så inträder ett nytt förhållande, ömtåligt i samma mån, som heder och rättskaffenhet äro rotfästade i medborgares hjertan. På detta grannlaga ämne fäster jag här uppmärksamheten, utan att nu vilja förorsaka nägon sensation. Jag fördjupar mig säledes icke i närmare be traktelser derötfver. Jag vill deremot såsom cen gärd af rättvisa, förklara, att ställningen mellan Riksdagsmännen hitintills i allmänhet visat sig mindre missgynnande, än som kunnat väntas, med hänsigt till deras: Ordförandes inbördes stridiga opinioner. Denna högst eftertänkliga stridighet, uppenbarad derigenom, att. vigtiga riksdagsåtgärder, hvilka uti vissa Riksstånd haft estörd framgång . icke kunnat hos de öfrige, i anseende. till vägrade propositioner, i konstitutionel väg behandlas, denna, just vid innevararde riksmöte till en förvånånde grad förefunne stridighet, uppkommen med ömsesidigt åberopadt stöd ar en för alla gällande, gemensamt besvuren grundlag, bar omsider ökat söndringen Riksstånden emellan ända derhän, att en allvarsam brytning. lätt kan inträffa. En sådan belägenhet är synnerligen ofördelaktig för den af hvarje rättskaffens Representant önskade lugna och värdiga behandling, som förevarande, af ett politiskt skimmer omsväfvade, kabinettsärende så väl behöfver. Ett Riksstånd har redan funnit sig föranlätet, att tills vidare vägra deltagande i omröstning öfver de statsregleringsfrågor, hvilka, genom Riksståndens skiljaktiga beslut, ännu äro oafgjorde. Det är på detta sätt, som vedergällningens rätt nu gör sig gällande. Det är sålunda som gerningarnes lön utfaller. Makten och ordningen kunna, i våra statsförhålländen, endast upprätthållas genom styrelsens och folkombudens dygd. Den verkar välgöranGie på hela samhället, liksom solen, i sitt rike, öfverallt sprider Nf, ljus och värme Den saknades i de gamla Franska och Spanska monarkierne och det var bristen i detta hänseende, som vållade desse monarkiers kraftlöshet. Derlagbunden frihet och rätt bestå, der utgör den sanna äran maktens grundval. En medborgare, utan heder och utan känsla derför, hyser ingen aktning för andra och blir icke heller aktad af dem. All rätt hvilar på ömsesidig aktning och inbördes förtroende till moraliskt värde. Den är oskiljaktig för statsborgarens heder, otänkbar utan den! Greker och Romare, i deras skönaste tider, visste att från ädel synpunkt uppfatta och värdera medborgerlig dygd. De utstötte från deras ståndsförsamlingar hvarje ovärdig medlem och vårdade med yttersta stränghet den allmänna moralen. Fanns här något vankelmod — något tvifvel — välan, skulle jag säga, stanna då, irrande vandringsman, inför den höga Riksrättens skrank! Sök der tillstånd att få forska i handlingarne! Slå upp inkomne förklaringar, och läs: Jag (Skogman) blef af framlidne Grefve af Wetterstedt anmodad att, jemte Hr Bergius, med mitt namn bestyrka en på franska språket författad autorisation af Konungen, till upptagande af ett lån för Barthelemiska kassans räkning, under garanti af kabinettskassan. Jag ansåg mig ej böra vägra denna underskrift, hvars form oeh beskaffenhet samt gemensamhet med Tit. Bergius nogsamt ådagalägga, au den icke gafs af mig i egenskap af Statssekreterare för Handelsoch Finansärenderne; att autorisationen icke varit eller bordt vara föremål för öfverläggning inför Konungen i Statsrådet, och att föliaktligen något Statsrådets protokoll derom, med hvilket beslutet skulle, enligt Regeringsformens 38 instämma, icke kunnat göras i kabinettskassan, sammansatt af serskildta medel, som dertill af Kengl. Maj:t, icke af Rikets Ständer, anvisas, utgör icke någon del af Statsverket och dess förrberörde garanti, väfven om den blef utkräfd, kan följaktligen icke riket med skuld belasta. Man finner af detta Herr Skogmans öppna och frimodiga förklarande, att en Konungens hänsofne Rådgifvare begärt en annan Rädgifvares bistånd, för att, med lånadt å I Bde ble aå och 1 dv