Aftonbladet – 4 maj 1841, sida 1

är ett bref från Langlois! Hon älskar honom icke, hon kan icke älska honom, återtog han straxt, så väl för känslan af och öfvertygelsen om det smaklösa i ett sådant förhållande, som för det medvetande, hvilket tillkommer en lady Southwels dygd; dock, se här ett bevis jag sökte . . . . ligger det väl något ondt deri? Om dessutom denna badare sagt sannt, om han upptäckt Commodorens mördare! Och hvad mig sjelf angår, yttrade Rudolph för sig efter en paus, har jag då tid att vänta på en juridisk process, och skall jag derigenom återfå allt hvad jag gifvit ut? Oaktadt sir Roberts bedyranden, har jag skäl att tvifla på, att Commodoren Southwel verkligen gjort denna afhandling, till förmån för en anklagad qvinna, dömd af en domstol i London Hela denna frikostiga uppställning är kanske ej annat än en lögn! Ja, mitt beslut är fattadt, doktorns förslag . ... Med hufvudet stödt mot sina båda händer, och pannan fuktig af svett, var Rudolph ännu inom sig sysselsatt med denna dystra strid, då dörren öppnades. Lady Southwel i balkäder inträdde, blek och hvilande sig mot sir Roberts arm. Likasom af en instinktlik blygsel, gömde Rudolph hos sig Langloiss bref, på samma sätt, som en öfverrumplad bandit döljer sitt vapen. i — Ni har velat, Rudolph, sade hon, med en pår tagligen nedslagen sinnesstämning, och, i det hon lösryckte från sin skuldra de prydnader, som hon såsom patronessa bar, ni har velat, att jag skulle bivista denna bal, och jag har gjort det! — Anledningen till min frånvaro är er bekant, svarade Rudolph kallt; vi äro ej mera i smekmånaden, och vår blick borde sträcka sig åt framtiden. — Framtiden, Rudolph? er framtid, är det ej min? Den må blifva lugn eller stormfri, så tillhör jag er; ni är min man, min herre! Det högsinta behag, som hon nedlade i dessa ord, skulle förbryllat en hvar annan, än Rudolph. I