Aftonbladet – 4 maj 1841, sida 1

lady Southwel upprättelse, då jag erbjöd henne min hand? Den allmänna opinionen var emot henne; jag bragte den till tystnad! Sysselsatt med dessa kittlande reflexioner, med hvilka han fann behag uti att omgås, likasom med ett gynnsamt försvar för hans beslut, betraktade och undersökte Rudolph handgripligt flere husgerådssaker i denna kammaae, hvilka till större delen ej voro af nyare uppfinning. Här funnos chatuller, öfverdragna med sammet, längre fram med perlemor och elfenben inlagda, antika saker från Ludvig XN VI:s tid .... Den unge mannen lemnade dock knappt mer än en medelmåttig uppmärksamhet åt alla dessa föremål, då plötsligt, vid det han stötte på en lätt fjeder, en nog vårdslöst hopvecklad biljett framkom ur en dervid öppnad låda. Hans nyfikenhet måste finna sig ännu mera retad af blotta stilen, hvarmed brefvet var tecknadt, en stil, som såkert gaf tillkänna, att den ej gjorde anspråk på att komma under namn af skönskrifning. Närmande sig ettaf ljusen, läste han följande: aMera lycklig än någosin, Madame, tror jag mig slutligen hafva kommit den nedrige på spåren, som varit nog djerf, att i London söka ställa sig in hos eder. Med Guds hjelp skola vi snart triumfera öfver honom, eder mans mördare! Ty jag äröfvertygad, att ingen annan än han kunnat begå brottet., — Intet namn! sade Rudolph för sig sjelf, med förvåning. Han förde sin blick längre ned på sidan och läste: aEder tillhör mitt lif! mitt lif, som härefter är mig en vanära. Ni, som sjelf lidit, ni bör kunna förstå dem, som lida. Ni begär tillbaka armbandet. Omöjligt! Det är min endaste egendom. Har jag då ej nog dyrt betalt det? I morgon bittida skall min båt vänta er, som vanligt. Der, endast der skall jag säga er mera. I bref kan man hvarken fritt eller med säkerhet samtala.n — Ingen tvvifel mer, ropade Rudolph, attju detta