Aftonbladet – 4 maj 1841, sida 1

till fönstret, med den hemliga förtrytelse, som är naturlig hos en man, hvilken till och med ej kan träffa på en ursäkt, för att inför sig sjelf rättfärdiga sig. Det är icke så, hon älskar mig! Rudolph, stående vid det till hälften öppna fönstret, företog sig att betrakta höjden af klipporna, som sakta badades af hafvets lugnade vågor. Hafvets sorl liknade harpans ljud vid en sakta vindpust. — Hon dansar nu som bäst, tänkte Rudolph; hom är på bal, hyllad och beundrad; en hvar afundas mitt lott! Och jag, jag är här qvar, lik en fördömd, en fånge! Rättstjenare stå utanför salens dörr, i afsigt att gripa mig! Jag har ju icke en gång kunnat visa mig der: de skulle då arresterat mig vid utgången! Se här ett spel, hvars vinst för mig blifvit en afgrund;: ett spel, etw fasligt äktenskap, hvartill jag lemnat mitt bifall, redan före denna qvinna! Rudolph tillade: — Bernards förslag, är det väl ett brott? Nej jag upplöser bandet mellan zaig och henne; jag gör henne fri för all skymf — denna qvinna, så vacker, så stolt, snart sagdt tvungen att af mig dagligen anhålla om sitt lif, likasom om en allmosa! Nej, detta kan ej fortfara! Och för min egen del skulle jag väl kunna tåla denna motgång detta oupphörliga lyckans gäckspel? Ar jag då skapad att framsläpa obemärkta dagar, i likhet med större delen af dessa ruinerade Engelsmän, som man ser på kontinenten? Skulle jag väl hädanefter i London eller Paris kunna fördraga åsynen af dessa lyckliga, som vagga sig i utsökta åkdon fram till nöjets och njutningens hemvist, under det att jag? ers WW: heldre må jag dö! Sedan första dagen, som jag Började att älska lady Southwel, hade jag bordt inse, att denna förening var en galenskap! Och för öfrigt, återtog Rudolph sakta, under det han tycktes återkalla till sin hjelp ett länge slumrande minne. var jag då ej den förste att gifva