Aftonbladet – 3 maj 1841, sida 1

— hennes mans lifstid; men hans tid efter annan vidtagna mått och steg hade ej haft något lyckligt resultat. Sir Robert hade ej kunnat rädda sig ur gissningarnas och det sannmolikas vanliga labyrint. Rudolphs slösande lefnadssätt var af den natur, att den ej kunde förbättra denna såkernas beskaffenhet. Han fortsatte sin lek med ihärdighet. Han hade försökt detta medel på samma sätt, som en sjuk gör ett förtvilladt försök med ett farligt läkemedel. Orsaken, hvarföre han uppsökt doktor Bernard, som sedan någon tid värit anställd såsom föreståndare för den i Brighton varande inrättningen för de af sinnessvagHeter lidande, var den, att alltsedan hans ingångna förening men ladyn, hvars bojor blifvit honom så tryckande, han trott sig hos denne man upptäcka en hemlig känsla af medlidsamhet, och till och med deltagande för hans mest hemliga lidanden. Doktorn syntes honom vara den ende, som, under det han erkände baronessans mest lysände egenskaper, ej syntes vara döf eller blind för det på botten liggande allvarliga i denna första anklagelse, som inför opinionens domstol blifvit framburen mot lady Southwel. När Rudolph förde samtalet till denna punkt, fanns det i doktor Bernards halfva uttryck något så innerligt, i grunden öfvertygande, att den unge mannen sjelf till och med ej var i stånd att deremot göra invändningar. Han gaf vika för en sorts inre, öfvertygelsens makt; han hade slutligen kommit att betrakta Bernard såsom en främmande varelse, som blifvit honom tillsänd med uppdrag att bevara denna mörka hemlighet. Lady Southwel hade ej haft den försigtigheten att göra Rudolph -bekant med det steg, hon försökt taga genom doktorn, före afresan från Dieppe, men småningom hade Rudolph, retad just af Bernards tystlåtenhet, känt hos sig vakna ett oöfvervinneligt nyfikenhetsbegär. Skulle väl doktorn, tänkte den unge mannen, hafva nyckeln till denna gåta? skulle han kunna bjelpa mig att lyfta den slöja, som höljer den?