jan, och, under de båda förtroligt umgående personernas samtal, betraktade några i terrassens allei spridda fotgångare med beundran detta förtjusande, skimrande panorama. — Ni har således återkommit till edra förra ider, hr doktor; ni fortfar att tro mig vara lycklig, inföll len unge mannen med en suck; för det att jag förustar mig med jagt i Peckam, och reser dit efter tt rikt ekiperadt fyrspann; för det jag hyr eu böel; för det min hustru är vacker och jag håller de ;ngelska sprättarne på afstånd, på dessa skäl gern mig ett rum i tredje himmelen! Men dermed ä:! icke allt afgjordt eller bevisadt; ni dömer efter ut seendet, ni, som så mången annan! — Men; är då ej baronessan skapad att medföra lycka? återtog doktor Bernard, med en ton, genomrängd af en viss hemlig missbelåtenhet med att se sig bedragen i sin öfverspända förmodan. — Jo visst, hr doktor; min hustru har fått på sin lott tusende utsökta gåfvor, skönhet, talanger: hon är en engel i sitt sätt att vara, hon sjunger som en siska, men — som den humoristiske Figarc så väl uttrycker sig, han, som blödt på slagfältel före oss — men, penningen, hr doktor, penningen se der nerven för intrigerna! Hushållsbudgeten, hi doktor, det är en. förskräcklig ting. Ni är klok som lefver såsom ungkarl. — Jag ser, min kära baron, att ni ej alltid haf turen på er sida. Man spelar också ett stort spe i: Brighton, och det är nu på andra månaden ni be bor detta ställe. Här, lofvar jag er, skall ni få at göra med grofva kämpar; när de sluta en afton, be stiga sig förlusterna till tusental! .... Jag bedyra att så är; ja, jag erbjuder mig att slå vad, om n behagar! Men det tillhör ej mig, att gifva er mora liska lektioner . . . . har ni ej nära till hands der personifierade vishetens bok, den dygdige sir Robert baronessans förtrolige rådgifvare ?