Aftonbladet – 1 maj 1841, sida 1

tit, utan ni bäfvar, ni är förskräckt. Ja, jag ser, att ni darrar hvarje gång eder blick stannar vid pendylen här. Man skulle kunna säga, att ni väntar någon olycka! — Visst väntar jag någon, svarade hon, verkligen något förvirrad; jag väntar på den person, som skrifvit till mig detta bref, detta bref, som jag ej kan låta bli att tänka på, till och med sedan denna olycka kommit att träffa mig. Kanske ni skulle kunna känna denna stil, herr doktor? — Ja, nog gör jag det, svarade Bernard långsamt, och med en hemlighetsfull köld, som kom blodet att stocka sig kring lady Southwels hjerta. Hon beIraktade honom på samma sätt, som hon skulle beraktat en spåman, hvilken hon tilltrott kunna läsa hemligheter i linierna på hennes darrande hand. — Känner ni också innehållet af detta bref? — Ja, jag känner det. — Låt mig höra då! — Den, som skrifvit det, ger tillkänna sin ankomst till staden denna natt. — Rigtigt. — I brefvet anhålles om ett rendez-vous med er på tre timmar. — Tre timmar! Ack! hvad timvisaren är trög! — Den lemnar er verkligen ännu tio minuter; men var viss på, att denne person ej skall infinna sig. — Huru så? — Nja jag infunnit mig i dess ställe. 1 — Jag har fått uppdrag att rättfärdiga honom, att till och med föreslå er ett medel, att reparera de lidanden, som också, ehuru mot hans vilja, träffat er. — Emot hans vilja, dokter?. Ni känner då icke, hvad derna man gjort? — Han har nattetid smugit sig in till er i London .. ,.. i odert hus,,.. — I nNitt rum, som jag nödgade honom lemna!