Aftonbladet – 30 april 1841, sida 3

na mm. fl., kan tänka diplomatiskå dokumenter. Hade vederbörande ansett ett eller annat af dessa papper så hemlighetsfullt, så hade det ju kunnat undantaga detta och lemna de öfriga; men ?allt hölls i utrikes ministerns svär lika hemligt... En stark kontrast dermed utgjorde reservanternas -skrift ; den höll i sanning ingenting hemligt; den var öppenhjertig till förvåning; den röjde tillkomsten af flera öfverdrifna utgifter (Tal. vidrörde åtskilliga) och korteligen, att man genom proeenteriv åsamkat sig en skuld af 700,000 Rdr! den vitsordar, att man gått till den ytterlighet att rörelsen ej mer kunde:fortsättas, till den ytterlighet der den enskilde vore (predikatet hördes icke). Tal. ämnade ytterligare begära ordet, för att på en gång svara i hufvudsaken och på diskussionen. Hr Gustafsson (skriftligen) ansåg representanten ej kunna undvika att yttra sig och låta se sin tanka i denna sak. Tal. stödde sig på grundlagen, hvars 76 han citerade, och ansåg sig ej berätligad att bevilja det anslag, man fordrade. Han instämde för öfrigt med Friherre Cederström. Hr Christersson, skriftligen: Klandrade ej Utskottetse afslag enligt 76 Reg.formen, men väl att det ej sökt upplysningar, dem det visst ej behöft offentliggöra, emedan Ständerna kunnat leda sig vid Utskottets eget omdöme. Talaren fäste sig vid att frågan rörde shögsta personligheten i staten; stödde sig ej vid juridiska skä!, men fann moraliska tala för beviljandet af anslaget, och repeterade slutligen det väl kända skälet att Ständerna förvist anmärkningarne mot förvaltniagen till Riksrätt. Hr Lindström: Det hade varit bättre att bifalla Utskottets förra betänkande, då man väl kunde förutse att upplysningar i saken skulle vägras. Talaren måste ställa sig grundlagen till efterrättelse, och den sade här nej. Skulden vore dessutom tillkommen genom orsaker, som ej kunde gillas — han hade ej rätt att handla godtyckligt och bortskänka några summor — biföll derföre betänkandet. Med honom förenade sig Herr Norin och under diskussionens lopp flere andra. Hr Ahrnberg. Hr Ahrnbergs tal var ett af de längsta och mest rörande på deras sida som yrkade betalning. Han fann ej juridiska skäl att hetala, men moraliska. När han betänkte huru skulden tillkommit, så tvekade han mycket, men si, han fann att här var fråga om ett förtroende-votum; han hade förtroende och voterade för betalning. Detta-utredde Tal. vidare så, att han hade det förtroende, att udet skulle blifva bättrev. Betalningen vore en handling af pförsoninga och andra -statsmakteh skulle vara perkänsamp. Tal. (om vi rätt fattade hans mening) hyste ej något generelt förtroende till Konungens rådgifvare, men han lefordade dem högligen för det de tagit emot kallet. Mot dem funnes, sade han, ingen opposition, oeh ett afslag skulle alltså vara en opposition mot Konungens person. Tal. hotade slutligen dermed, att de som nu yrkade: afslag framdeles skulle yrka betalning, men förespådde dock stora olyekor för framtiden af ett afslag nu, och erinrade, att nu vore den behagliga stunden. Hr Halling (sensation vid uppropet). Han ville ej fördjupa sig i frågan, men uppläste en lång redogörelse för dess behandling, hvyarunder han i synnerhet tycktes lägga vigt på den omständigheten, att om StatsUtsk. ej vid frågan om minskning af anslag till ministerstaten, röjt sin afsigt, ätt vid extra statsregleringen återkomma till samma kassa, sannolikt ingen nedsättning skett. Hade, sade han, Utsk. vid frågans första behandling undersökt och tillstyrkt ett anslag, så hade det sår, som suppurerade och var på väg att läkas, ej blifvit upprifvet, och de tilldragelser, som söndrat representatiomen inom sig ocH med: andra statsmakten, kunnat förekommas. Hufvudsaken var, att utrikesdepartementet måtte få ett anslag, hvilket Tal. ansåg högst. nödvändigt och .hoppådes god hushållning, ehuru besparingarne ej genast kunnat införas. Har erinrade, att utrikesdgpartementet behöfde understöd, för att kunna bestrida underhandlingarne med en viss utrikes magt, trodde på existensen af kabinetts-hemligheter och föreslog slutligen 30,000 Rdr årligen till amortissement, att redovisaäs för representationen eller hemligt Utskott. Hr Halling tillade, att han för detta sitt yttrande icke underkastade sig någon mensklig dom, utan ställde sig under honom, som ransakar hjertan ete: Hr De Mare fanu icke juridiska skäl till betalning, ej heller moraliska; men ban fann politiska: skulden skulle nemligen eljest träffa Kunsahiuset, Sedan öppositionen fått öfvermakt så var dess ställning ansvarsfull, och derföre föreY