Aftonbladet – 30 april 1841, sida 3

tio månaders ni varit enkå, studera den mans karakter, som gör sig den förhoppbingen, att för hela sitt lif få blifva: medser förenad? . Ack! hafva: ej 2:e tår varit er tillväckligal för: att kunna instöden kärlek och tillgifvenhet, som ligger 1 djupet al dåtta hjerta, då är min belägenhet högst olycklig; ty jag kän 8j älska någon ännän, än er; jag tror mig håfva gilvit et pråf derpä! Rudolph fortfor -i)sin enträgenhet med samBia sannolikhet för sina skäl, som för honom så ofta halten lycklig verkän hos andra qvinnor. Rudolph var sång; vacker till sitt utseende och obestridligt en hbjelte bland medlemmarna af jäktsällskapet. Ladyn lemnade honom brefvet tillbaka med detta yttrander — Framtidensförskräcker mig, herre. Redan har jag, utan att vara brottslig, dragit sorg och olycka öfver er menniskas lif; att ännu en gång fresta himmelen, vore oförsigtigt: jag tilltrör mig icke att nägonsin kunna göra er lycklig! 2 Af det ädla och värdiga sätt, på hvilket lady Southwel-uttalade dessa ord, och ännu mera af den smärta, som uttrycktes i hennes leende, blef Rudolph för en stund bragt ur koncepterna ; ban Var just i begrepp att framkomma med en invändning, då sh Roberts och kapten Rooks röster läto höra sig i trappan. — Ni skall snart, madame, göras uppmärksam på den fara, hvari ni sväfvar, sade Rudolph; dessa herrar komma från den af den kungliga prokäratörn anställda ränsakningen. En kall rysning genomfor lady Southwel; svetten fuktade hennes tirningars Mar hade utspridt, att hor till och med hade deti brottet . o— Nå väl; sir Robert! sade Hon, vändande sig fl sin förmyndare, s0m var i sällskap med kap— Ja vält svarade Sir Robert. Det nedriga tassel , bvarmed några dåliga VYarelser vågat göra er