Aftonbladet – 29 april 1841, sida 2

voch skulle möjligen lätt kunna påskynda de förhållanden, under hvilka StatsUtskottets mapjoritet kunde tillstyrka skuldens betalning. (Förut har Minerva förklarat, att hon med dessa förhållanden menar abdikation eller något dylikt.) Detta är nu, såsom hvar och en: ser, endast den gamla taktiken, att i nödens stund, när man måste medgifva sig hafva orätt, börja tala om de 809 åren, om Konungahuset, om rikets värdighet, om Europas ögon, om ärans och billighetens fordringar, med mera dylikt. Argumentet är också vid detta tillfälle tilläfventyrs det enda brukbara, eburw temligen utnött. Men den minsta uppmärksamhet visar, att det ej håller strek. Skulle nemligen vare sig Rikets heder eller Konungens vara på något sätt komprometterad genom denna sak inför Europas ögon, så hade ju detta redan skett genom den grundlagsvidriga handlingen oeh geaom dess fortsatta undandöljande ända derhän, att ännu sistlidet år, så länge Statsutskottet ieke hade föreslagit nedsättning i ministeranslaget, hölls skuldfrågan tyst, och rikels värdighet och 4Europas ögon tillämpades då endast på det förmenta behofvet, att Kronann skulle representeras anständigt hos främmande makter. Sjelfva komprometteringen eller askymfen blir således hvarken större eller mindre deraf, antingen skulden hvälfves på staten eller icke, och det som nu skall afgöras, är blott och bart en penningefråga, ty om Ständerna ej bevilja presenten, så blir nog skulden ändå betald, och dermed godt och väl, utan fara för rikets värdighet. Det veta också nog Minerva ch de öfriga, och för att ytterligare bevisa detta, vilje vi endast fästa uppmärksamheten derpå, alt om t. ex. Kongl. Maj:t i detta ögonblick behagade säga till Ständerna, att han, i betraktande af den sensation saken gjort, icke begär, att beloppet skail betalas af staten, utan uppgör affären sjelf, hvarigenom, märk väl, det slutliga resultatet i frågan om summan blefve alldeles detsamma som om ett afslag följer, så skulle sådant, långt ifrån att leda till någon skymf, tvertom säkert omtalas med stort beröm af hela Europa. Att Konungen åter skulle finna sig föranlåten att abdikera, om Ständerna icke bevilja presenten, är en groft förolämpande tanke af Minerva mot den höge personen. Grundlagen antager såsom möjlig den händelsen, att Ständerne kunna vägra budgeten, och förutsätter likväl icke, att Konungen derföre skall nedstiga från thronen, utan endast att en förändring i rådgifvarepersonalen bör ega rum till förtroendets återställande. Nu måtte väl icke uteblifvandet af ett anslag vid detta tillfälle vara värre, än om budgeten hade blifvit vägrad. Dessutom utgör ju hela skulden icke så mycket, som Hans Maj:t årligen uppbär i sitt kontanta apanage af svenska och norska statsverket och Riksgäldskontoret, utan att räkna åtskilliga andra tillägg i första hufvudtiteln, i och för den kungliga värdighetens upprätthållande. Hans Maj:t äger derjemte sjelf egendomar i alla provinser oeh kan således omöjligen komma i någon dependens af utländska bankierer, vid hvad utgång som helst. Vid anförandet häraf vilje vi ej neka, alt Rikets Ständer äro skyldiga att göra något afseende på en åldrig Konungs personlighet. Men då det, såsom nyss sades, från alla sidor är erkåndt, att här ej är fråga om någon förbindelse att betala, utan om en skänk af personlig artighet och tillgifvenhet, så kan man äfven å andra sidan med skäl fråga, om Rikets Ständer äro berättigade att å folkets vägnar af dess skattemedel bortgifva presenter på så betydliga summor, för nöjet att göra sig sjelfva angenäma för hvilken personlighet som helst. Folkets ombud äro samlade, icke för att utöfva gentillesser och courtoisie, utan endast för att anordna hvad som fordras till statsverket behof, till näringarnes befrämjande och styrelsens fortgång i enlighet med grundlagarna och rikets institutioner. Men det finnes ett annat skäl, som torde vara det rätta och sannskyldiga, och som säkert verkar långt mera än frågan om sjelfva penningsumman ; och detta skäl är det subjektiva, att det konservatift absolutistiska partiet, som hittills varit rådande, men skulle vid ett verkligt representatift system finna sin sidoinflytelse satt i skuggan, må kunna äfver vid detta tillfälle , genom en slutlig seger, lysande i samma man som motståndet varit starkt, då till och med grundlagens tydliga föreskrift befunnit sig på motstindarnes sida, visa Konungen och tilläfventyrs någon annan, att endast deras tillhjelp fortfarande måste anlitas till ett stöd för thronen. Hvad folket sedan kommer att säga derom, det lemna de naturligtvis ganska klokt ute ur räkningen. — — Det bör såsom ett nödigt illägg anmärkas, i afseende på vår artikel i gårdagsbladet, om Ledamöternes af Borgareståndet yttranden vid återremissen af frågan om Kabinettskassans skuld, att utom de, som utförligare motiverat sin åsigt i saken, äfven någre andre, dels genom instämmande med Hrr Schartau, Ekholm och Geijer, och ee . 1 I